Kinabevakning
I takt med att tidigare fattiga länder som Kina blir rikare förändras världen. Om vi i de nordiska länderna ska kunna anpassa oss till den nya maktordningen måste vi lära oss mer om vad som händer utanför Europas och Amerikas gränser. Med denna blogg vill jag belysa Kinas politiska utveckling och vad den kan betyda för Norden.

2016

Amerikanska presidentkandidater brukar gå till val på att inta en tuffare politisk hållning mot Kina. Få kandidater har dock haft en så hård retorik mot Kina som den nyligen valda republikanska presidentkandidaten Donald Trump. Om Trump gör verklighet av sina vallöften och inför aggressiva handelshinder för att motverka kinesisk export kan det få stora konsekvenser för världsekonomin. Hans överraskande och aggressiva uttalanden riskerar också att leda till att de säkerhetspolitiska relationerna mellan de två stormakterna tar allvarlig skada.   

Samma dag som Trump valdes till USAs president riktade den nationalistiska kinesiska tidningen Global Times svidande kritik mot den amerikanska demokratin: ”om en sådan person kan bli president är det något fel med den existerande politiska ordningen.” Även om de kinesiska ledarna tycks förtjusta över att Trumps valseger kan ge västerländsk demokrati ett dåligt ryckte är de desto mindre entusiastiska över vad Trumps handels- och säkerhetspolitik kan få för konsekvenser. För Kina står mycket på spel. Trump vill stämpla landet som en valutamanipulator vilket i sin tur skulle öppna dörren för införandet av omfattande amerikanska handelshinder mot Kina. Under valkampanjen annonserade Trump planer på att införa 45-procentiga tullar på kinesisk export. Enligt den Hongkong-baserade chefekonomen Kevin Lai vid Daiwa Capital Markets skulle detta resultera i ett fall på kinesisk export till USA på 87 procent, vilket över tid skulle leda till att Kinas BNP faller med upp till fem procent.

Trump har redan uttryckt att han inte tänker hålla flera av sina vallöften. Det är till och med tveksamt om det ens är politiskt möjligt för honom att införa omfattande tullar på kinesisk export, eftersom en stor del av det republikanska partiet är frihandelsvänligt. Däremot har han som president befogenhet att i ett ”nationellt nödläge” införa tullar på 15 procent mot en enskild stat under 150 dagar. Även en sådan åtgärd skulle resultera i stora förluster för den kinesiska ekonomin. Kinesiska tidningar har dock varnat för att landet kommer svara med motåtgärder om USA inleder ett handelskrig. Den nationalistiska tidningen Global Times varnar för att Boings försäljning av flygplan, Apples försäljning av smarta telefoner och det amerikanska jordbrukets försäljning av sojabönor kan bli lidande om Trump inför tullar mot kinesiska produkter.

Utöver risken för handelskrig, väcker Trumps uttalanden efter det amerikanska presidentvalet frågor kring hur de säkerhetspolitiska relationerna mellan Kina och USA kan komma att utvecklas. Den 3 december skrev Trump på sitt Twitter-konto att han tagit emot ett gratulationssamtal från ”Taiwans president” Tsai Ing-wen. I diplomatiska sammanhang är Taiwan officiellt en del av Kina även om ön i praktiken är en självständig stat. De kinesiska ledarna säger sig vara fast beslutna att stoppa taiwanesisk självständighet, även om detta skulle resultera i en militär konflikt. Taiwan har dock hittills kunnat behålla sitt oberoende genom det stöd som öns regering får från USA. För att inte elda på en redan känslig konflikt brukar amerikanska presidenter inte acceptera samtal från Taiwans ledare och absolut inte använda ordval som ”Taiwans president”.

Kina har officiellt uttryckt sitt missnöje över telefonsamtalet och statlig kinesisk media uppmanar Trump att ”vara försiktig”. Trump har å sin sida reagerat genom att rikta ännu mer kritik mot Kina på sitt Twitter-konto. ”Frågade Kina oss om det var okej att devalvera sin valuta (och göra det svårt för oss att konkurrera), beskatta produkter som kommer in i deras land (USA beskattar inte dem) och bygga ett massivt militärt komplex i sydkinesiska havet? Jag tror inte det!” twittrade Trump den 4 december. Risken för kraftigt försämrade relationer mellan de två stormakterna tycks större än på länge.

Läs hela inlägget »

Historiskt sett har Kinas traditionella statsfilosofi Konfucianismen haft ett betydligt större inflytande över landet än den mer sentida politiska ideologin Marxismen. Från att ha varit kritiserad under Mao-tiden har Konfucianismens rykte återupprättats under de senaste åren. Idag spelar den traditionella ideologin en allt mer framträdande roll i det kinesiska samhället.
Till skillnad från Västvärlden, där kristendomen länge varit extremt betydelsefull, har Kina historiskt sett sällan haft någon dominerande statsreligion. Istället har traditionell folktro, förfädersdyrkan, Buddism och Taoism existerat sida vid sida. En tankeskola har dock varit särskilt framträdande i Kinas idéhistoria, Konfucianismen. Denna filosofi grundades av Konfucius som levde på 500-talet före Kristus. Konfucius var ingen helig man som Jesus, utan kan istället jämföras med grekiska filosofer som Sokrates och Platon. Precis som de grekiska filosoferna var Konfucius inte särskilt intresserad av gudar och andar utan fokuserade mer på förhållanden mellan människor.


En kärnpunkt inom Konfucianismen utgörs av hierarkiska relationer mellan människor. Enligt Konfucius kännetecknas relationen mellan härskare och undersåtar, äldre och yngre, föräldrar och barn samt män och kvinnor av en hierarkisk relation där den överordnade parten måste visa godhet medan den underordnade partnern måste visa vördnad. Konfucius förordar vikten av sociala regler, riter och ceremonier för att göra dessa relationer så harmoniska som möjligt. Tanken är att människor bör utvecklas och förbättra sig själva med syfte att se till att deras relationer till andra människor blir så korrekta som möjligt. Flitiga studier ses som ett av de viktigaste medlen för att åstadkomma denna självutveckling.

Under större delen av det kejserliga Kinas historia var Konfucianismen statsideologi. Eftersom tjänstemän i den kejserliga byråkratin rekryterades med utgångspunkt från i vilken utsträckning de kände till de klassiska Konfucianska texterna blev särskilt staten och utbildningssystemet helt genomsyrat av Konfucius tankar. Under slutet av 1800-talet började dock allt fler intellektuella beskylla Konfucianismen för att vara huvudorsak till att utvecklingen i Kina inte höll jämna steg med utvecklingen i västvärlden. Kritiken mot Konfucius nådde sin högsta kulmen under Mao Zedongs styre, då många tempel tillägnade den kejserliga filosofen förstördes. Efter Maos död har det kinesiska kommunistpartiet återupprättat Konfucius. Ett exempel på detta är att Kina öppnat hundratals så kallade Konfuciusinstitut som syftar till att tillhandahålla undervisning i kinesiska utanför landets gränser. Ett annat exempel är att en jättelik staty av Konfucius restes på himmelska fridens torg i Peking 2011.

Konfucianism har inte endast haft en stort inflytande i Kina utan har även haft stor påverkan på andra asiatiska länder som Japan, Korea, Taiwan, Singapore och Vietnam. Forskningsprojektet World Value Survey genomför årliga kartläggningar av värderingar i olika kulturområden. De Konfucianska länderna kännetecknas av att människor i allmänhet säger sig styras av sitt förnuft och av att de inte värderar religion och tro särskilt högt. Samtidigt prioriterar människor i Konfucianskt influerade länder ofta materiellt välbefinnande i högre utsträckning än vad som är fallet bland människor i Nordeuropa.    

Läs hela inlägget »

Kina har både en stor yta och en stor befolkning. Som i alla stora länder finns det betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan rika och fattiga regioner. För de kinesiska ledarna har det länge varit ett prioriterat mål att överkomma dessa klyftor. Framsteg har gjorts men sjunkande råvarupriser, missriktade statliga investeringar och konkurrensen från etablerade industriområden har gjort att denna utveckling avstannat under de senaste åren.

Kina är ett uppdelat land. De provinser och städer som ligger vid östkusten är relativt rika. Närheten till havet har gynnat dessa regioners export eftersom sjötransporter är billiga. Provinser i inlandet är däremot relativt fattiga. Dessa regioner har i allmänhet inte kunnat dra nytta av handel med västvärlden. Precis som för många fattiga länder i världen utgör råvaruutvinning ofta den viktigaste näringen för fattiga kinesiska provinser.

Efter Mao Zedongs död 1976 följde drygt 20 år då det kinesiska kommunistpartiet främst fokuserade på att förstora snarare än fördela den ekonomiska kakan. I kuststäder som Shenzhen, Guangzhou (Kanton), Shanghai och Tianjin etablerades ekonomiska zoner med låga skatter, låga tullar och stora investeringar i exportrelaterad infrastruktur som hamnar och vägar. Satsningarna ledde till höga tillväxttal i kustprovinserna men inlandet hamnade på efterkälke. I början av 2000-talet hade de ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga provinser dock blivit så stora att den kinesiska regeringen började betrakta den ojämlika utvecklingen som ett hot mot kommunistpartiets legitimitet. Ekonomisk rättvisa är officiellt fortfarande ett kommunistiskt kärnvärde och växande klyftor riskerade därmed att spilla över i kritik mot den rådande politiska ordningen.

För att åtgärda detta problem lanserade myndigheterna under det tidiga 2000-talet strategin ”Go West”. Som en del av programmet började staten omfördela resurser såsom skattepengar från den rika kusten till de fattiga provinserna i västra Kina.  Ett batteri av stora infrastrukturprojekt som de tre ravinernas dam och en järnvägslinje till den otillgängliga bergsprovinsen Tibet lanserades. De ekonomiska zoner som tidigare endast funnits i kustprovinserna började nu även etableras i inlandet. Myndigheterna hoppades på så sätt att exportorienterade fabriker även skulle blomma upp i de fattigare regionerna. Utvecklingsprogrammet gav resultat och klyftan mellan kusten och inlandet började minska. Detta berodde dock inte endast på de statliga stödprogrammen utan även på att efterfrågan på naturresurser i de kinesiska kustprovinserna skapade en råvaruboom i hela världen. När priset på naturresurser som järn och kol exploderade, gynnades inte bara utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika utan även fattiga kinesiska provinser.

Sedan 2011 har en svalare kinesisk ekonomi och bättre resursutnyttjande lett till att råvarupriserna dalat. Försöken att industrialisera västra Kina har gett blandade resultat. På pappret borde fabriker etableras i fattiga provinser där lönerna är lägre. Precis som i andra delar av världen leder dock närvaron av bra infrastruktur, tillgång till högutbildad arbetskraft och koncentrationen av företag inom samma bransch till att största delen av industrin stannar i de rika kustprovinserna. Ett positivt avvikande exempel utgörs av städerna Chengdu och Chongqing som ligger i den folkrika Sichuan-provinsen i mitten av Kina. Dessa städer har bland annat gynnats av de tre ravinernas dam som gjort det möjligt för stora fartyg att transportera exportprodukter till den kinesiska kusten och ut på världsmarknaden. Volvo PV är ett exempel på internationella företag som etablerat tillverkning i dessa städer.

Lägre tillväxt i de relativt fattiga inlandsprovinserna behöver inte leda till sociala oroligheter så länge som det finns jobb längst kusten. Människor från det kinesiska inlandet kan alltjämt arbeta i kustprovinserna och skicka hem pengar till sina familjer. Om tillväxten i de fattiga kustprovinserna inte tar fart ställs kinesiska ledare som vill motverka landets växande ekonomiska klyftor inför ett svårt dilemma. Antingen måste de hitta någon ny innovativ metod för att snabba på utvecklingen i de fattiga provinserna eller så måste de förbättra förutsättningarna för de miljontals migrantarbetare som arbetar i de rika kustregionerna.

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »

När OECD 2014 publicerade resultaten från den så kallade PISA-studien, där 15-åringars kunskaper i matte, naturvetenskap och läsförståelse testas, slog nyheten ned som en bomb i Sverige. Vårt land rasade i mätningen och hamnade under de andra nordiska länderna i samtliga kategorier. Kina kunde däremot glädja sig åt resultaten. Den enda kinesiska stad som deltog i testet, Shanghai, kvalade in på första plats i samtliga tre kategorier. Kinas framgångar inom utbildningsområdet har både politiska och kulturella orsaker. Samtidigt återstår en hel del utmaningar innan det kinesiska skolsystemet kan börja utbilda de ifrågasättande och innovativa studenter som efterfrågas på framtidens arbetsmarknad. 

Kinesiska kultur tycks vara en faktor som delvis förklarar utfallet av Pisa-testet. Samtliga länder som rankas högt i testet har kulturella likheter med Kina. Näst efter Shanghai var det exempelvis eleverna i de kinesisk-språkiga städerna/länderrna Hong Kong, Singapore och Taiwan som presterade bäst i matematik. Studier och lärande har en lång och framträdande position inom den kinesiska kulturen. Kinas historiska statsfilosof Konfucius, som oftast benämns med titeln ”läraren” betonade exempelvis vikten av studier. Till skillnad från det feodala Europa styrdes det kejserliga Kina i hög utsträckning inte av en adel utan av en mäktig byråkrati bestående av lärda män. Byråkraterna ärvde inte sina ämbeten utan rekryterades genom skriftliga prov. Studier har därför länge setts som en klok investering för den som vill nå framgång i samhället. Delvis på grund av detta spenderar kinesiska föräldrar i allmänhet mer tid och pengar på sina barn än västerländska föräldrar. Hälften av en kinesisk 20-årings totala konsumtion spenderas på utbildningskostnader, vilket kan jämföras med 25 procent för en amerikansk 20-åring.

Vid sidan av den kinesiska kulturen har Kinas utbildningspolitik också bidragit till elevernas goda skolresultat. I Shanghai har de bästa skolorna fått i uppdrag att administrera varsin problemskola. De högpresterande skolorna blir ålagda att sända en rektor och ett team av högpresterande lärare till en skola med dåliga resultat. Den kinesiska lärarkåren praktiserar flera rutiner som visat sig vara effektiva i pedagogisk forskning. En enkel men effektiv metod för att höja lärarnas pedagogiska skicklighet är att låta en kollega sitta med som betraktare under lektionen. Efter lektionstillfället diskuterar kollegan och den undervisande läraren vad som gick bra respektive dåligt. En annan metod som visat sig fungera bra är att lärarna för kontinuerliga samtal med elevernas föräldrar, ibland på daglig basis. Under dessa samtal diskuteras elevernas styrkor, svagheter och prioriterade övningsområden.   

Det finns dock en mörk sida av det kinesiska utbildningssystemet, ett överdrivet fokus på prov. Provfixeringen innebär att undervisningens innehåll ofta snarare kretsar kring memorering av fakta än kring kreativt tänkande. De många proven och den hårda konkurrensen innebär att kinesiska elever i allmänhet ägnar betydligt mer tid åt studier än västerländska elever, ibland osunt mycket mer tid. 80 procent av eleverna i Shanghai, deltar exempelvis i extraundervisning på kväller och helger. Även myndigheterna i Peking oroas över att provfixeringen och den tunga arbetsbördan kan försvaga elevernas kreativitet och göra dem oförmögna att hantera problem i det verkliga livet. Som en följd av detta utvecklas för närvarande läroplaner som syftar till att minska elevers studiebörda och öka deras kreativitet.
 

Läs hela inlägget »

Under de senaste 40-åren har en livskraftig privat sektor vuxit fram i Kina. Statliga företag har dock fortfarande en framträdande roll i den kinesiska ekonomin. De statsägda företagen anklagas ofta för att vara ineffektiva men deras betydelse som inkomstkällor och arbetsgivare gör att myndigheterna ogärna vill genomföra storskaliga privatiseringar.

Innan marknadsreformer genomfördes 1979 var alla kinesiska företag statsägda. Företagen som ofta utgjordes av fabriker utsattes inte för konkurrens och hade inga tydliga vinstkrav. Personalnedskärningar skedde nästan aldrig. Som en följd av detta var de statliga företagen relativt ineffektiva. Under 1990-talet blev många av de minst vinstgivande statsägda företagen privatiserade eller nedlagda. Avyttringarna till trots finns det fortfarande 145 000 statliga företag i Kina. De kvarvarande statliga företagen har blivit mer marknadsmässiga och höjt effektiviteten. Sektorn står idag för 25 procent av Kinas industriproduktion, 35 procent av affärsaktiviteten och 43 procent av Kinas företagsvinster. I Kina domineras fortfarande sektorer som bankväsende, energi, telekom och tobak av statliga företag.

Liberalt sinnade ekonomer både i Väst och i Kina anser alltjämt att de statsägda kinesiska företagen är hopplöst ineffektiva och borde privatiseras. Det finns flera argument för detta. De statliga företagen är mindre lönsamma än de privata. 42 procent av dem gick exempelvis med förlust 2013. De statliga jättarna har ofta monopol på strategiskt viktiga varor och tjänster vilket leder till minskad konkurrens. Som en följd av detta är företagens service ofta undermålig och dyr för kinesiska konsumenter. De statsägda kinesiska bankerna lånar exempelvis ut pengar till mycket låga räntor vilket gör att många kinesiska kunder istället söker sig till halvlagliga, osäkra skuggbanker med högre avkastning. Ett annat problem med de statsägda företagen är att de ofta anses använda sina politiska kontakter för att få olika fördelar jämtemot privata företag. På detta sätt snedvrids konkurrens och villkoren för kinesiska konsumenter försämras.

Trots de statliga företagens svagheter finns det många skäl till att kinesiska myndigheter ogärna vill genomföra storskaliga privatiseringar. För det första är många statliga företag viktiga kassakor för myndigheterna. De statliga bolagen står exempelvis för 98 procent av den kinesiska cigarettmarknaden. I det storrökande Kina innebär detta att mellan 7-10 procent av statens inkomster kommer från skatter och vinster relaterade till tobaksjättarnas verksamhet. För det andra spelar de statliga företagen en viktig roll som arbetsgivare i fattiga regioner och provinser. När andra arbetsplatser säger upp personal beordrar den kinesiska staten ofta de statsägda företagen att anställa, inte minst för att motverka sociala oroligheter. För det tredje fyller de statliga företagen en viktig funktion i Kinas stimulanspolitik. När finanskrisen drog över världen 2008 sjösatte Kina ett stimulanspaket som motsvarade 20 procent av landets BNP, relativt sett mer än dubbelt så stort som USAs stimulandspacket. En stor del av dessa pengar gick till statliga företag, inte minst i form av billiga lån ämnade till investeringar i infrastruktur. Trots att en stor del av stimulansåtgärderna gick till olönsamma projekt anser många vänstersinnade ekonomer att de jättelika investeringarna räddade Kina från att halka ned i en lågkonjunktur. Den expansiva politiken till trots är Kinas tillväxt fortfarande lägre än innan finanskrisen bröt ut. Som en följd av detta har de kinesiska ledarna inte vågat avsluta de stora stimulansprogrammen och de statliga företagens skattkistor fortsätter därför att fyllas.
 

Läs hela inlägget »

Kinesiska investeringar i Europa
Från att nästan uteslutande ha varit en mottagare av utländska pengar kommer Kina inom kort att bli en storskalig investera på den internationella arenan. Kinesiska företags förvärv av Volvo och Saab visar vilken stor betydelse detta kan få för den svenska ekonomin. Samtidigt är ökade kinesiska investeringar även förknippade med stora utmaningar.

Det finns många skäl till att företag gör utländska direktinvesteringar. Ett multinationellt bolag kan tjäna på att lägga ut olika delar av verksamheten till olika länder. Teknikutveckling kan exempelvis ske i ett rikt land där utbildningsnivån är hög medan produktionen av enklare materialdelar kan ske i ett land där arbetskraften är billig. Ledning, utveckling och marknadsföring är förknippat med stordriftsfördelar. Ett snyggt matsalsbord som utformats av IKEAs svenska designers kan exempelvis säljas i länder över hela världen.

Kina har länge varit en stor mottagare av utländska direktinvesteringar. I landets storstäder finns det mängder av McDonalds-restauranger, HM-affärer och Walmart-varuhus. Multinationella jättar förlägger ofta sin produktion till Kina. Samtidigt har Kinas direktinvesteringar i utlandet till alldeles nyligen varit relativt småskaliga. Detta förändras dock snabbt. På 15 år har Kinas andel av värdens totala utländska direktinvesteringar ökat från mindre än en procent till sju procent. Mellan 2012 och 2020 förväntas investeringarna att fördubblas.
 
Under början av 2000-talet investerade Kina främst i naturresursproduktion, exempelvis gruvbrytning i Afrika och skogsavverkning i Sydamerika. De senaste åren har kineserna dock börjat intressera sig för att köpa tekniskt avancerade företag. Målsättningen är bland annat att erhålla tekniskt kunnande och öka produktiviteten i hemlandet. Kinesiska Lenovo köpte exempelvis IBMs datorverksamhet 2005 vilket bidrog till att företaget 2013 intog positionen som världens största producent av persondatorer. Den snabba expansionen av kinesiska direktinvesteringar skulle kunna utgöra en unik möjlighet för Europas näringsliv. Om investeringarna går rätt till kan de blåsa liv i högteknologiska företag med ekonomiska problem. Investeringarna i Volvo och Saab tycks hittills ha varit exempel på denna typ av framgångssagor.

Samtidigt är de stora kinesiska investeringarna också förknippade med utmaningar. Kina är fortfarande ingen mogen ekonomi och volymen av investeringar kan variera kraftigt från år till år. Stora investeringar i tillväxtmarknaders råvaruproduktion runt 2010 har i stort sett avbrutits vilket kastat in länder som Brasilien och Sydafrika i allvarliga ekonomiska kriser. Utvecklade ekonomier är också missnöjda övar att Kina inte tillåter utländska företag att investera i Kina på samma villkor som kinesiska företag tillåts investera i Europa och USA. Även om detta inte är ett akut problem för utbytet mellan EU och Kina så skapar det missnöje hos europeiska väljare och försvårar därmed möjligheterna för ett fördjupat ekonomiskt samarbete. Statliga subventioner utgör ett liknande problem. Både statsägda och privata kinesiska företag med goda kontakter kan erhålla statligt stöd exempelvis billiga lån. Europeiska företag är i allmänhet juridiskt förbjudna från att erhålla denna typ av statliga medel. Resultatet blir att kinesiska företag av blandad kvalité kan konkurrera ut europeiska företag i budgivningar.

Slutligen finns det också en stark oro för att västerländska företag ska plundras på sin forsknings- och utvecklingskapacitet så snart de blivit uppköpta av kinesiska motparter. Det finns dock inte mycket stöd för att så skulle vara fallet. Tvärt om har kinesiska företag hittills valt att investera mer pengar i befintliga forskningscentrum utomlands. För närvarande finns det en brist på högutbildad kinesisk personal vilket gör att kinesiska företag i allmänhet gärna utvecklar högteknologisk verksamhet utomlands.

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »

I Kina finns inga fackföreningar som är självständiga från staten och kommunistpartiet. Avsaknaden av demokratiska fack har lett till att små icke statliga arbetarorganisationer vuxit fram. Under det senaste året har dessa grupper dock blivit utsatta för ett allt mer intensivt tryck från de kinesiska myndigheterna.

Det kinesiska facket All China Federation of Trade Unions är ingen fackförening i demokratisk bemärkelse. Arbetstagare har mycket begränsade möjligheter att utse fackliga representanter. I praktiken kontrolleras facket av Kinas styrande kommunistparti. I kraft av sin väldiga storlek har det kinesiska facket bidragit till att skriva en mer progressiv arbetsmarknadslagstiftning samt till att lösa vissa arbetsmarknadskonflikter. Avsaknaden av ett demokratiskt fack innebär samtidigt att kinesiska arbetstagare saknar trygghet, säkerhet och representation, särskilt vid större arbetsmarknadskonflikter.

I början av 2000-talet ledde avsaknaden av demokratiska fack till att icke-statliga arbetarorganisationer (labour NGOs) började etablera sig i flera stora kinesiska industristäder. I den tidigare brittiska kolonin Hongkong har svängrummet för icke-statliga organisationer sedan lång tid varit större än i övriga Kina. När Kina tog över kolonin 1997 utnyttjade arbetsrättsliga organisationer i Hongkong de närmare banden genom att etablera kontor på det kinesiska fastlandet. Av detta skäl finns det särskilt många icke-statliga arbetarorganisationer i Sydkina nära gränsen till Hongkong.
Sedan de startades har de nya organisationerna tagit på sig traditionella fackliga uppgifter. De anordnar sociala aktiviteter, ger juridisk rådgivning till arbetare som råkat illa ut, driver opinionsbildning och organiserar kollektiva förhandlingar. Kollektiv aktivism utanför statens kontroll utgör dock ett rött skynke för det kinesiska kommunistpartiet. Demokratiseringsprocesserna i Polen och Latinamerika visar att icke-statliga arbetarorganisationer har en tendens att utmana och avsätta auktoritära regimer. I Kina har de icke-statliga arbetarorganisationerna dessutom blivit än mer känsliga eftersom antalet strejker ökat under de senaste åren.

När den icke-statliga arbetarorganisation Panyu Migrant Workers Center 2015 hjälpte strejkande skofabriksarbetare i staden Kanton att inleda kollektiva förhandlingar beslutade sig myndigheterna för att genomföra ett kraftigt nedslag. Ett antal av organisationens aktivister greps i december 2015 och två av dem Zeng Feiyang och Meng Han sitter fortfarande i fängelse. I slutet av april detta år kom en ny lagstiftning som kraftigt begränsar icke statliga gruppers möjligheter att ta emot pengar från utlandet, inklusive Hongkong. Om den hårdföra politiken fortsätter är det tveksamt om de en gång så hoppingivande arbetargrupperna kan fortsätta existera.

Läs hela inlägget »

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Historiskt har de kinesiska femårsplanerna i allmänhet implementerats relativt effektivt. Provinserna har varit särskilt framgångsrika när det gäller att förverkliga de ekonomiska tillväxtmål som ofta ingår i femårsplanerna. På detta område har de ofta överträffat centralregeringens önskemål. När det gäller mjukare mål som välfärd- och miljösatsningar har det funnits större implementeringsproblem. Forskning visar dock att planmålen i huvudsak efterlevs.

I den kommande femårsplanen finns en bred palett av satsningar. Centralregeringen driver fortsättningsvis en mycket ambitiös tillväxtpolitik med målsättningen att ekonomin ska växa 6.5 procent per år. Det höga tillväxtmålet indikerar att Kina kommer fortsätta föra en expansiv, lånedriven ekonomisk politik. För att undvika olönsamma investeringar planerar staten att säga upp 5–6 miljoner anställda i improduktiva offentliga företag under den kommande tre–års perioden (i Sverige skulle det motsvara cirka 40 000 jobb). Koldioxidintensiva kol- och stålföretag ligger särskilt illa till. Centralregeringen hoppas kunna ställa om till en mer miljövänlig tillväxtmodell.  Miljömålen i femårsplanen ligger något över de som landet förband sig till inom ramen för Parisavtalet.

Välfärd utgör ett annat prioriterat område i den 13 femårsplanen. I dagens Kina omfattar pensions- och sjukvårdsförsäkringar främst befolkningen i städerna. Målsättningen under den kommande femårsperioden är att även landsbygdsbefolkningen ska få ta del av välfärdsprogrammen. Om reformerna realiseras kommer Kinas 160 miljoner migrantarbetare, människor som är registrerade på landsbygden men arbetar i städerna, att få tillgång till grundtrygghet. Vid sidan om välfärdsreformerna ska även ettbarnspolitiken fasas ut under den kommande femårsperioden.

Läs hela inlägget »

Enligt den kinesiska månkalendern inträffade nyåret den 8 februari och vi har nu gått in i apans år. Det kinesiska nyåret är med god marginal Kinas viktigaste nationella högtid. Förutom att ha en stor betydelse i mer än en miljard människors privatliv påverkar det kinesiska nyåret också den kinesiska arbetsmarknaden och industriproduktionen i mycket hög utsträckning.

Under största delen av året präglas Kinas arbetsmarknad av en febril aktivitet. En genomsnittlig kinesisk arbetare ägnar över 2 000 timmar per år åt att arbete vilket kan jämföras med arbetstagare i Tyskland och Danmark som i snitt tillbringar 1500 timmar på sina arbetsplatser. Den jättelika tillväxtmotorn stannar dock upp under det kinesiska nyåret. Under denna högtid, som inträffar i januari eller februari, reser nästan alla kineser hem till sina familjer. Det är en migration av gigantiska mått. Enligt den officiella statistiken genomfördes 3.6 miljarder resor under den 40 dagars-period som markerade det kinesiska nyåret 2014. För många kinesiska arbetare är nyåret särskilt viktigt eftersom det utgör ett av få tillfällen då de kan träffa sina barn och föräldrar som av praktiska skäl bor kvar i fattiga byar och småstäder på landsbygden. Precis som under den svenska julen är nyåret också en högtid som kännetecknas av utbytande av gåvor. I Kina handlar det om utbyten av röda kuvert innehållande stora summor pengar.

Ledigheten innebär att Kinas väldiga industriproduktion stannar upp. Kinesiska industriarbetare tar i allmänhet ut så mycket som fyra veckors ledighet under nyåret. Företag som köper in produkter från Kina måste därför vara noga med att beställa varor i god tid. Välorganiserade fabriker brukar uppmana kunder att beställa produkter som de behöver innan nyåret fem eller sex månader i förväg. Om varor beställs senare finns det stor risk för att produkterna först levereras efter nyåret vilket kan skapa stora problem i kundernas logistikkedjor. Under de två vintermånader som föregår nyåret rullar de kinesiska fabrikerna på högvarv. Vid denna tid ska fabrikerna färdigställa samtliga beställningar samtidigt som industriarbetare jobbar övertid med hopp om tjäna extrapengar som de kan använda under ledigheten. Dessa två faktorer utgör ett perfekt recept för att produkternas kvalité ska bli lidande.

En annan utmaning är att industriarbetarna ofta inte återkommer till fabrikerna efter nyåret. Under tiden som de kinesiska migrantarbetarna tillbringar hemma med familj och vänner får de ofta tips om nya jobb där de kan få bättre löner och villkor. Som en följd av detta händer det att fabriker förlorar så mycket som 50 procent av arbetsstyrkan under det kinesiska nyåret. Mellan februari och mars måste nya tjänster tillsättas vilket utgör något av en mardröm för personalhandläggare. Företag som erbjuder hög lön, god arbetsmiljö och möjligheter till vidareutbildning har bättre möjligheter att hålla kvar en stor del av arbetsstyrkan. I jämförelse med andra aktörer har svenska företag ofta en konkurrensfördel på detta område.

Läs hela inlägget »

Den 17 december 2015 meddelade SAABs arvtagare NEVS att företaget fått en beställning från Kina på 250 000 elbilar. Förutsatt att affären blir verklighet utgör den ett exempel på den tilltagande betydelsen av kinesisk import. I nuläget är Sveriges handel med Kina dock fortfarande förhållandevis liten.

Den snabba ekonomiska tillväxt som skett i Kina sedan marknadsreformer initierades 1979 har framför allt drivits fram med hjälp av en exploderande utrikeshandel. Från att ha varit en isolerad planekonomi tog Kina 2013 över USAs position som världens största handelsnation. Kina har länge haft ett stort handelsöverskott. Trots detta är Kina dock även världens största importnation. I media beskrivs den kinesiska importen ofta som råvarufokuserad. Landet köper exempelvis stora mängder olja och järn (12 % respektive 5 % av den totala importen). Största delen av den kinesiska importen utgörs dock av mer avancerade elektromekaniska produkter (43 %). Förutsatt att Kinas ekonomi fortsätter växa kommer landet bli en allt viktigare marknad även för europeiska länder. Jim O’Neill, forskningschef för Global Economic Research på Goldman Sachs förutser att landet kommer vara Tysklands viktigaste exportmarknad innan 2025.

Mot bakgrund av detta är Sveriges export till Kina fortfarande slående liten. Enligt SCB utgjorde Sveriges varuexport till Kina endast 3 % av den totala varuexporten 2011. Kina är visserligen vår största handelspartner i Asien men landet är fortfarande en mindre viktig marknad än lilla Belgien som endast har drygt tio miljoner invånare. Över 70 % av den svenska varuexporten går till Europa, vilket kan vara problematiskt med tanke på att kontinentens relativa betydelse i den internationella ekonomin troligen kommer minska i framtiden. I en debattartikel i DN den 5 februari 2015 adresserade statsminister Löfven och näringsminister Damberg problemet: ”Det är inte konstigt att vi exporterar mest till våra grannländer, men att Sverige inte har så mycket handel med andra delar av världen innebär att vi inte fullt ut har kunnat dra nytta av den tillväxt som genererats i de nya tillväxtländerna, främst i Asien.” Under hösten 2015 släppte näringsdepartementet en exportstrategi med förslag på ett antal åtgärder som syftar till att olja den svenska exporten. Satsningar på information om tillväxtmarknaderna, satsningar på främjande och vidareutveckling av Sverige som varumärke och hjälp med byråkratiska handelshinder nämns som ett antal åtgärder.

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »

Jag är forskare i statskunskap vid Mälardalens högskola med kinesisk politik som mitt specialområde. Jag är övertygad om att Kina kommer spela en allt viktigare roll i framtidens värld och vill därför bidra till att öka kunskapen om landet och dess politiska system.
sundqvist.gustav@gmail.com
 

-