HUR STARK ÄR den STATliga KONTROLLen över KINAS EKONOMI?

Under det tidiga 2000-talet beskrev många västerländska Kinabedömare Folkrepubliken som kommunistiskt endast till namnet. Kinas ekonomi betraktades ofta som superkapitalistisk. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det kinesiska kommunistpartiet aldrig helt och hållet släppt kontrollen över ekonomin. Sedan landets nya ledare Xi Jinping kom till makten verkar den kinesiska statens kontroll över näringslivet rentav ha ökat. 

För den europeiska stålindustrin har det länge funnits en motvilja mot att betrakta Kina som ett marknadsekonomiskt land. Kina anklagas för att dumpa statssubventionerat stål på världsmarknaden med syfte att konkurrera ut icke-kinesiska stålföretag och bevara arbetstillfällen i det egna landet. Även om det finns goda skäl för att inte införa alltför mycket handelshinder mot Kina har den europeiska stålindustrin rätt i att Kina är en betydligt mer planekonomisk ekonomi än vad många västerländska bedömare tidigare har medgett. 

Det är svårt att mäta hur stort inflytande den kinesiska staten har över landets ekonomi. Det kinesiska skatteintaget uppgår endast till 20 procent av BNP, nästan 30 procentenheter lägre än i högskattelandet Sverige. Om vi istället tittar på ägandet i företagssektorn så är den kinesiska ekonomin betydligt mer statskontrollerad än den svenska. Förutom traditionella styrmedel som lagstiftning är tre faktorer särskilt betydelsefulla när det gäller den kinesiska partistatens kontroll över näringslivet; stora och rika statliga företag, particeller på privata företag och rekrytering av entreprenörer till kommunistpartiet. 

I Kina är nästan alla större företag inom strategiska områden som energi, bankväsende och kommunikation statligt ägda. I jämförelse med Kinas privata företag är de statliga företagen relativt få till antalet men å andra sidan är de ofta gigantiska. 2017 ägdes tre av världens fem största företag (mätt med utgångspunkt från försäljning) State Grid, Sinopec Group och China National Petroleum av den kinesiska staten. Enligt officiell statistik står de statliga kinesiska företagen för cirka 30 procent av landets totala investeringar och de är särskilt betydelsefulla när det gäller internationella förvärv. Det verkliga fotavtrycket från den offentlig sektorn är dock större än så eftersom den officiella statistiken inte inkluderar de många dotterbolag som helt eller delvis ägs av statsägda kinesiska företag. Kinas statliga sektor anklagagas ofta för att vara mindre produktiv och mindre innovativ än den privata sektorn. Förespråkare för de statsägda företagen pekar dock på att dessa inte har samma uppdrag som deras privata motsvarigheter. De statliga företagen syftar till att olja Kinas ekonomi genom att leverera krediter, billig energi och nödvändig infrastruktur. De statliga bolagen ska även främja social stabilitet genom att anställa arbetslösa i regioner med ekonomiska problem. 

Det kinesiska kommunistpartiet har i allmänhet även ett direkt inflytande över den privata sektorn. Enligt den kinesiska lagen måste alla organisationer som har tre eller fler anställda skapa förutsättningar för att en partikommitté ska kunna bildas på företaget. Tidigare har dessa particeller inte gjort särskilt mycket väsen av sig, utan främst sysslat med interna partiaktiviteter exempelvis studier efter arbetstid. Under de senaste åren har det dock kommit allt fler rapporter om att particellerna önskar få ett större formellt inflytande över de privata företagen. Även dotterbolag till internationella företag uppger att deras partikommittéer efterfrågar ett större inflytande vilket skapat oro i många huvudkontor i Västvärlden. 

Slutligen så kontrollerar den kinesiska partistaten även näringslivet genom att direkt rekrytera entreprenörer till kommunistpartiet. Medan entreprenörer i Västvärlden ofta är skeptiska till statligt inflytande och allt som liknar socialistisk politik har Alibabas ordförande Jack Ma talat sig varm för en statligt planerad ekonomi. Under en konferens 2016 sade han exempelvis: ”Big Data kommer göra marknaden smartare, göra det möjligt att planera och förutse marknadskrafterna och tillåta oss att tillslut förverkliga en planekonomi”. Även om Kina har vissa karaktärsdrag som är typiska för kapitalistiska system, såsom stora ekonomiska klyftor, är det tydligt att staten har ett betydligt större inflytande över näringslivet än vad som är fallet i de flesta andra länder. 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln