Kinabevakning
I takt med att tidigare fattiga länder som Kina blir rikare förändras världen. Om vi i de nordiska länderna ska kunna anpassa oss till den nya maktordningen måste vi lära oss mer om vad som händer utanför Europas och Amerikas gränser. Med denna blogg vill jag belysa Kinas politiska utveckling och vad den kan betyda för Norden.

Under den senaste tio-årsperioden har Kinas investeringar i Europa exploderat. De ekonomiska flödena mellan Kina och Europa har visserligen skapat ekonomiskt välstånd men de kinesiska investeringarna har även blivit skarpt kritiserade. Fler och fler européer oroas över vilka underliggande strategier som motiverar Kinas stora Europasatsningar.  
 

Kinas andel av världens totala internationella investeringar har ökat från en procent under det tidiga 2000-talet till 10 procent 2016. Utvecklingen har tagit särskild fart efter 2013 då Kinas president Xi Jinping meddelade att landet ämnar att bygga en ny sidenväg (också kallad Belt and Road) mellan Asien, Europa och Afrika. Investeringsflödena till Europa, som 2016 uppgick till 35 miljarder euro, har ökat särskilt snabbt. Kinas Europasatsningar berör inte minst Sverige eftersom vårt land utgör en viktig knutpunkt på vad som officiellt kallas den arktiska delen av sidenvägprojektet. Sedan 2010 har kinesiska företag investerat cirka sju miljarder dollar i Sverige och idag bedöms cirka 60 000 svenska arbetstillfällen på ett eller annat sätt vara beroende av Kina. Kinesiska företag har bland annat gjort storskaliga investeringar i Volvo PV, Saab (numera NEVS) samt ett stort antal mindre svenska miljöföretag.
 
Trots att de kinesiska investeringarna skapat många arbetstillfällen har Kinas Europasatsning även utsatts för skarp kritik. Kinesiska företags tendens att fokusera på investeringsobjekt vars motsvarigheter hade varit skyddade från utländsk konkurrens i Kina, landets uttalade mål att dominera vissa branscher till år 2025 samt oron för att vissa investeringar har en militär dimension har gjort att många européer blivit allt mer skeptiska till att ta emot pengar från den växande stormakten. Under förra året resulterade denna oro i att EU antog ett nytt system för att granska utländska, framförallt kinesiska, investeringar i unionen. Under den gångna månaden har det även förts en alltmer livaktig debatt kring huruvida Kinas stora smartphone-tillverkare Huawei ska få bidra till att utveckla de europeiska 5G-näten. 
 
Inom forskningen finns det ingen samsyn kring vilka motiv som förklarar Kinas Europafokus. Det mesta tyder på att utvecklingen främst är driven av ekonomiska faktorer. Kina har länge haft en mycket investeringsdriven ekonomi vilket lett till att antalet lönsamma projekt i det egna landet minskat. I Asien, Afrika och Europa anses det däremot finnas ett underskott på infrastruktur, vilket har skapat möjligheter för kinesiska investerare. Kinesiska företag har också en iver att avancera i den globala ekonomiska värdekedjan. Ett steg på vägen mot detta mål är att köpa värdefulla europeiska företag för att stärka de kinesiska aktörernas varumärken och teknikkunnande. 
 
Kinesiska strategidokument och tidningar lyfter framförallt de ekonomiska motiven bakom landets investeringar i Europa. Enligt de kinesiska myndigheter som ansvarar för sidenvägprojektet ska initiativet främst tjäna till ömsesidig och fredlig utveckling. Många kinesiska experter tycks i första hand betrakta den europeiska oron för kinesiska investeringar som ett PR-problem. I en artikel i den statskontrollerade kinesiska tidningen Global Times argumenterar Frankrikeexperten Zhao Yongsheng exempelvis för att den nya sidenvägen ska säljas till européerna genom att ’låta intresset tala’. Så länge som kinesiska investeringar har positiva effekter på värdländernas ekonomier är Zhao övertygad om att européerna på lång sikt kommer att bli positiva. 
 
Utöver de ekonomiska motiven finns det även belägg för att Kinas investeringar i Europa drivs av större geopolitiska motiv. Bland Kinakännare finns det en utbredd uppfattning om att den nya sidenvägen delvis syftar till att isolera Kinas främsta strategiska konkurrent USA. I Kinas officiella strategidokument finns en stark betoning på att landet ’resolut ska motsätta sig kalla kriget mentalitet’, vilket kan tolkas som en avsikt att försvaga alliansen mellan USA och Europa. Flera skribenter på Kinas statliga tidningar uttrycker också förhoppningar om att de ökade konflikterna mellan USA och Europa kan föra Europa närmare Kina. 
 
Ett av de europeiska ledarnas kanske främsta orosmoln med de kinesiska investeringarna på kontinenten har kretsat kring misstankar om att Kina vill splittra Europa. Kina anklagas för att ’köpa’ fattiga europeiska stater med löften om stora investeringar. Misstankarna stärks av att Kina har etablerat institutionen 16+1 tillsammans med 16 östeuropeiska stater. Genom detta initiativ kringgår Kina EU genom att samarbeta med olika östeuropeiska stater på bilateral basis. Oron stärks ytterligare av att Grekland och Ungern, länder som är beroende av Kina men som samtidigt har relativt dåliga relationer med övriga EU, varit ovilliga att kritisera Kina för landets beteende i det omstridda Sydkinesiska havet. Om Kina vill splittra Europa så är det dock en välbevarad hemlighet. Statskontrollerade kinesiska medier uttrycker återkommande att Kina stödjer europeisk integration.


Gustav Sundqvist
Läs hela inlägget »

Kina har länge haft goda relationer med många afrikanska stater. Sedan millennieskiftet har dock Kinas ekonomiska utbyte med Afrika exploderat. Detta märks inte minst i Etiopien, som är ett av de afrikanska länder som samarbetar mest med Kina.

Redan under Mao-tiden grundade Kina goda relationer med många afrikanska stater. Även många icke-socialistiska afrikanska länder betraktade under 1950- och 1960-talet Kina som en allierad i kampen mot västerländsk kolonialism och imperialism. För den kinesiska sidan var det vid denna tid viktigt att bryta landets diplomatiska isolering genom att finna vänner på den internationella arenan. Trots att Kina var fattigt och plågat av intern oro gav landet ett relativt omfattande bistånd till Afrika under 1960- och 1970-talet. Det största projektet utgjordes av en 1 860 km lång järnväg mellan Tanzania och Zambia som färdigställdes 1976. Efter detta följde en 25-år lång period då Kina främst fokuserade på att utveckla det egna landets ekonomi. 
 
I början av 2000-talet började Kina dock återigen att fokusera på Afrika. Inledningsvis kretsade intresset främst kring att köpa de råvaror som krävdes för att möjliggöra Kinas egen modernisering. Under 2010-talet minskade Kinas efterfrågan på naturresurser något men trots detta har de kinesiska investeringarna i gruvprojekt tjugofemdubblats under den senaste 10-årsperioden. Kina har på kort tid även blivit en av de största investerarna i afrikansk infrastruktur. Landets president Xi Jinping lovade nyligen att Kina kommer investera 60 miljarder dollar i Afrika, betydligt mer än USAs planerade investeringar på kontinenten. Kinas utlåning till afrikanska projekt ökar snabbt. Enligt en IMF-rapport ägdes 15 procent av Afrikas totala skulder 2012 av Kina och enligt McKinsey beräknasen tredjedel av alla internationella lån som togs i Afrika 2015 ha sitt ursprung i landet.

Det är inte bara på det ekonomiska området som Kina anses ha ett stort inflytande i Afrika. Landet har blivit anklagat för att även sprida sitt odemokratiska politiska system till kontinenten. Till skillnad från Sovjetunionen stödjer Kina inte revolutionära gerillagrupper utanför landets gränser. Kina har dock inga större betänkligheter mot att samarbeta med afrikanska icke-demokratier, inte ens hårdföra diktaturer som Sudan och Zimbabwe. Kina har även exporterat digitala system som syftar till att övervaka Internet till flera auktoritära afrikanska stater i Östafrika. 

Etiopien kan tjäna som ett relativt representativt exempel på hur kinesiska investeringar påverkar Afrika. I likhet med många andra afrikanska länder har kinesiska investeringar och lån strömmat in i Etiopien under de senaste åren. I landets huvudstad Addis Abeba har Kina exempelvis finansierat byggandet av ett bombastiskt huvudkontor för den Afrikanska Unionen AU. 2018 färdigställdes en järnväg byggd av kinesiska företag mellan den Etiopiska huvudstaden och den lilla hamnstaten Djibouti. Även den nybyggda vägen mellan Etiopiens historiska huvudstad Gondars flygplats och Gondars stadskärna är byggd av kinesiska företag. En av taxichaufförerna som kör turister mellan flygplatsen och stadskärnan är dock missnöjd med projektet: ”kineserna kommer hit och bygger snabbt klart vägen, men sen är den trasig efter bara tre år” säger han. Även den dyra järnvägen mellan Addis Abeba och hamnen i Djibouti brottas med problem. I teorin skulle järnvägen kunna underlätta Etiopiens internationella handel betydligt, men ständiga elavbrott och kollisioner med vilda djur gör att järnvägen hittills inte kommit upp i önskad transportkapacitet. Eftersom järnvägen kostat 4.5 miljarder dollar, en svindlande summa för ett fattigt land, måste järnvägen snabbt bli lönsam om den inte ska resultera i en ekonomisk katastrof för Etiopien. Den etiopiska statens skulder har ökat från 47 procent till 59 procent av BNP på bara fyra år. I Djibouti har Kina nyligen byggt sin första militära hamnbas utanför landets gränser. Många misstänker att hamnbasen utgjort en del av Djiboutis betalning för de stora infrastrukturinvesteringarna i landet.

Även från en politisk synvinkel tycks Etiopien ha tagit intryck av Kina. I likhet med Kina har Etiopien politiska erfarenheter av såväl kejsarstyre som hårdför kommunistdiktatur. Landet styrs för närvarande av Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front, ett statskapitalistiskt parti med kommunistiskt förflutet, inte helt olikt Kinas Kommunistiska Parti. De två regimerna har länge haft ett intimt samarbete med varandra. 2013 inleddes exempelvis ett samarbetsprojekt som syftade till att stärka de etiopiska myndigheternas möjligheter att övervaka Internet. 

Under 2018 har Etiopien inlett en oväntad och snabb demokratiseringsprocess. Partier som tidigare varit förbjudna har tillåtits återvända till landet. Censuren har mildrats och politiska demonstrationer har tillåtits. Demokratireformerna verkar dock hittills inte ha påverkat Kinas relationer till Etiopien i någon nämnvärd utsträckning. Kinas agerande i Etiopien likväl som i de flesta andra afrikanska länder verkar i första hand styras med utgångspunkt från ekonomiska snarare än politiska hänsynstaganden.  

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »

I provinsen Xinjiang i västra Kina lever sedan hundratals år den muslimska folkgruppen uigurer. Provinsen ligger mitt på den historiska sidenvägen och har följaktligen varit ett strategiskt och omtvistat område för såväl stormakter som krigsherrar. Det har länge funnits uppgifter om att den uiguriska minoritetens rättigheter i Xinjiang kränkts. Under det senaste året har dessa rapporter blivit allt tätare och allvarligare.  Hundratusentals uigurer verkar exempelvis ha spärrats in i omskolningsläger. 
 

Under oktober har det kommit uppgifter om att mängder av bussar med mörkt tonade rutor lämnat Xinjiang med destinationen inställd mot Kinas östra provinser. En av slutdestinationerna antas vara ett jättelikt fängelse i provinsen Heilongjiang på gränsen till Sibirien. Orsakerna till de mystiska transporterna verkar vara att fängelser och fångläger i Xinjiang blivit överfulla. Detta trots att antalet så kallade omskolningsläger i provinsen expanderat mycket kraftigt under de senast åren. 

Den uiguriska befolkningen i Xinjiang har länge haft ett konfliktfyllt förhållande till den kinesiska statsapparaten. Under mellankrigstiden rådde en maktkamp mellan Kinas centralregering, Sovjetunionen, uiguriska självständighetsivrare samt olika krigsherrar som alla ville styra över det strategiska området. 1949, samma år som Mao Zedong tog makten över Kina, tågade Folkets Befrielsearmé in i Xinjiang. Precis som Tibet blev provinsen en autonom region i den kinesiska folkrepubliken och den uiguriska befolkningen i regionen erbjöds en viss grad av självstyre, åtminstone på pappret. De självständighetsdrömmar som funnits bland många uigurer blev starkare under 1990-talet och 2000-talet och resulterade bland annat i flera våldsamma terrorattacker. Våldet kulminerade i ett upplopp i provinshuvudstaden Ürümqi2009 som resulterade i 200 dödsoffer. 

Våldsamheterna ledde till att det politiska förtrycket i provinsen tilltog. Situationen tycks ha blivit än mer extrem efter att Chen Quanguo, en hårdför partitjänsteman som tidigare styrt över Tibet, blev partisekreterare i Xinjiang 2016. Numera finns polisstationer i alla kvarter. Överallt i Xinjiang finns säkerhetskontroller där kroppsvisiteringar och mobiltelefonkontroller genomförs. Föremål som kan användas som vapen är i allt högre utsträckning försedda med QR-koder för att det ska gå att spåra deras ägare. Som en följd av detta är knivar på uiguriska restauranger ofta fastkedjade i väggen. 

Undersökningspatruller, så kallade Fenghuiju, på ett halvdussin personer går runt till uiguriska hem för att undersöka misstänkt beteende som fasta under Ramadan, avhållsamhet från alkohol och innehav av muslimska skrifter. Uiguriska familjer måste också ’adoptera’ partitjänstemän. Dessa tjänstemän bor hemma hos de uiguriska familjerna under kortare tidsperioder med syfte att verifiera den information som kommer från undersökningspatrullerna. Även AI-teknologi används i allt högre utsträckning för att identifiera misstänkta medborgare. Övervakningssystemet förefaller vara utpräglat rasistiskt så till vida att uigurer även formellt sett kontrolleras betydligt hårdare än Han-kineser. 

Personer som misstänks syssla med någon typ av oönskade aktiviteter skickas ofta till omskolningsläger. Stark muslimsk tro, planer på att åka utomlands eller misslyckande med att recitera den kinesiska nationalsången är exempel på sådana beteenden. Det räcker med beslut från polis- och partitjänstemän för att sändas till läger, någon formell rättegång krävs inte. Många av lägren ser ut som fängelser. Fångarna har blåa overaller och lägerområdet omges av taggtrådsförsedda murar. Även om det finns uppgifter om att tortyr förekommer verkar förhållandena i lägren ofta snarare vara obehagliga än våldsamma. En frigiven fånge säger exempelvis att de intagna tvingades tacka Kinas kommunistiska parti och landets president Xi Jinping innan de fick äta. Även om det inte finns några exakta uppgifter finns det belägg för att mer än fem procent av den uiguriska befolkningen sitter inspärrade i denna typ av läger. 

Ett dilemma för den kinesiska statsapparaten är att allt fler uigurer rekryteras för att underlätta myndigheternas övervakning samtidigt som staten litar allt mindre på människor med uigurisk etnicitet. De alltmer frekventa rapporterna om missförhållandena i Xinjiang beror troligen på att uigurer som arbetar inom det kinesiska övervakningssystemet läcker information.

Läs hela inlägget »

Under 2018 har Kinas investeringar i infrastruktur, BNP-tillväxt samt värdet på landets aktiemarknad sjunkit. Det snabbt eskalerande handelskriget med USA är sannolikt en orsak till detta. Kinas växande skuldberg är dock troligen en än viktigare förklaring till inbromsningen. Om Kina inte lyckas hantera utlåningen till olönsamma investeringsprojekt ökar risken för att landet kan drabbas av en finansiell kris. 

Den 24 september införde USA 10 procentiga tullar på kinesisk import som 2017 uppgick till ett värde av totalt 189 miljarder dollar. Kina svarade genast med att införa mottullar på amerikanska produkter till ett värde av 60 miljarder dollar. Den senaste eskaleringen av konflikten mellan de båda stormakterna innebär att ungefär hälften av all handel mellan Kina och USA nu är belagd med tull. Eftersom Kinas import från USA är betydligt mindre än vise versa har landet dessutom nästan fått slut på varor som går att tullbelägga. Detta har bidragit till att den amerikanska sidan stärkts i övertygelsen om att handelskriget hittills skadar Kina mer än det skadar USA. I en tweet skriven den 4 augusti uttryckte USAs president Donald Trump att ’tullarna fungerar betydligt bättre än vad någon någonsin förutsåg… den kinesiska marknaden har fallit med 27 procent under de senaste fyra månaderna.’

Även om Trumps siffror var felaktiga (den kinesiska aktiemarknaden hade fallit 24 procent sedan toppnoteringen i januari) så hade presidenten rätt i att Kinas ekonomi bromsat in under 2018. Landets ekonomiska tillväxt förväntas landa på 6.5 procent vilket kan jämföras med 6.9 procent 2017. De kinesiska investeringarna i infrastruktur har också fallit i jämförelse med det föregående året. Även om handelskriget med USA är en bidragande orsak kan Kinas växande skuldberg vara en än viktigare förklaring till den ekonomiska avmattningen. 
 
När den amerikanska banken Lehman Brothers kraschade för tio år sedan klarade Kina sig relativt oskadd från finanskrisen genom att lansera ett gigantiskt investeringsprojekt i infrastruktur. Samtidigt ledde detta till att skulderna hos landets lokala myndigheter ökade explosionsartat. Eftersom Kinas politiska system inte är transparent råder det en hel del oklarheter kring hur stor den totala skuldsättningen är men enligt pessimistiska bedömningar uppgår den till hela 250 procent av BNP. Om dessa siffror stämmer är Kina ett av de mest skuldtyngda länderna i världen. En IMF rapport visar att 38 av 43 historiska fall av kreditexpansion liknande den som vi sett i Kina under de senaste åren har resulterat i finansiella kriser. 2017 reagerade Kinas regering på varningssignalerna och stramade åt bankernas möjligheter att låna ut pengar. Detta är troligen den viktigaste förklaringen till att den kinesiska ekonomin har saktat in. Enligt en studie av Council of Foreign Relations kan handelskriget med USA förklara att de kinesiska aktiekurserna sjunkit med 3.5 procent. Den övriga nedgången på den kinesiska börsen tycks snarar vara relaterad till den minskade utlåningen.

Trots detta kan handelskriget få effekter på den kinesiska ekonomin. I skuggan av handelskonflikten med USA har de kinesiska myndigheterna återigen börjat signalera att ett nytt investeringsprogram i infrastruktur snart kommer att sjösättas. Om så blir fallet kommer Kinas skuldberg troligen fortsätter växa vilket på sikt ökar risken för en förödande finansiell kris. 

Läs hela inlägget »

2013 lanserade Kinas president Xi Jinping infrastrukturprojektet ’One Belt One Road’. Det officiella syftet med projektet är att investera pengar i bilvägar, järnvägar, hamnar och flygplatser för att skapa en ny sidenväg som binder samman Europa, Asien och Afrika. Sveriges regering och näringsliv ställer sig inte negativa till initiativet men hittills har svenska aktörer gjort få konkreta ansträngningar för att engagera sig i projektet.
 
Kina har historiskt investerat relativt lite pengar i andra länder. 2007 uppgick de kinesiska investeringarna utomlands endast till 26 miljarder dollar, drygt en procent av de totala investeringarna i Världen. 2017 hade denna siffra ökat till 183 miljarder dollar vilket gör att Kina blivit världens näst största internationella investerare efter USA. En viktig anledning till denna explosionsartade ökning är att antalet lönsamma infrastrukturprojekt i Kina har minskat. Överallt i landet finns det exempel på oanvända byggnader och tomma vägar. I andra utvecklingsländer som Indien, Indonesien och Pakistan finns det däremot ett skriande behov av att bygga infrastruktur. För de kinesiska byggföretagen verkar det därför vara en god idé att flytta en del av sin verksamhet till utlandet.
 
Xi Jinpings prestigeprojekt One Belt One Road är ett samlingsbegrepp som troligen främst syftar till att underlätta de kinesiska företagens internationalisering. Projektet har dock även en politisk och kanske till och med en militär dimension. Genom storskaliga investeringar hoppas Kina stärka stabiliteten i sina muslimska grannländer och på så sätt stoppa framväxten av radikal islamism. Förhoppningen är också att ökad handel ska leda till bättre relationer och politiskt samarbete med länder lång borta från Kinas gränser. Enligt uppgifter från den amerikanska underrättelsetjänsten vill Kina bygga ett pärlband av flottbaser mellan Stilla Havet och Atlanten. Detta har skapat oro i flera länder, inte minst i Sri Lanka där ett statsägt kinesiskt företag tog över hamnen Hambantota efter att den Sri Lankesiska staten inte kunde betala lån som tagits i samband med byggandet av projektet.  
 
Sverige har hittills ställt sig avvaktande till initiativet One Belt One Road. Så sent som 2016 fanns det en uppfattning i det svenska utrikesdepartementet om att det inte behövdes någon nationell strategi kring hur One Belt One Road ska bemötas. Detta harbidragit till att få kinesiska infrastrukturprojekt realiserats i Sverige. Det kinesiska företaget Sunbases förslag om att bygga en gigantisk hamn i Lysekil drogs exempelvis tillbaka efter den negativa uppmärksamhet som projektet väckte i svenska medier. Svenska kritiker lyfte framförallt fram de säkerhetspolitiska riskerna med hamnbygget. Vid sidan om hamnprojektet i Lysekil har kinesiska företag även uttryckt intresse för att bygga eller delfinansiera en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör samt en snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo. Även dessa projekt har fått skarp kritik av svenska debattörer. 
 
För att finansiera en del av de storskaliga utlandsinvesteringarna sjösatte Kina 2015 den Asiatiska Infrastrukturbanken (AIIB). Med ett kapital på hundra miljarder dollar har AIIB tillgång till ungefär hälften så stora resurser som Världsbanken vilket gör den till en betydelsefull spelare på den internationella finansmarknaden. I likhet med de flesta andra europeiska länder valde Sverige visserligen att gå med i banken men den svenska regeringen avvaktade till den sista dagen med att ansöka om medlemskap. 
 
Den kinesiska ambassaden i Sverige har uttryckt besvikelse över att de svenska motparterna hittills varit så ointresserade av One Belt One Road. Den kinesiska sidan är besviken över att Sverige väntade till sista dagen med att bli medlem i AIIB och tycker inte att svenska aktörer tar tillräckligt många initiativ för gemensamma projekt inom ramen för bankens verksamhet. Oron över att kinesiska infrastrukturprojekt skulle leda till säkerhetspolitiska risker tillbakavisas av den kinesiska ambassaden. Istället lyfter ambassaden fram att kinesiska företag främst vill samarbeta med svenska aktörer för att få erfarenhet kring infrastrukturutveckling i ett land med hög BNP och höga standarder.
 
Det svenska ointresset för One Belt One Road kontrasterar mot situationen i många andra länder. Storbritannien var exempelvis snabba med att deklarera sin avsikt kring att gå med i AIIB och har även tillhandahållit större finansiella medel till banken. Polen har lobbat för att landet ska bli en central punkt för de nya kommunikationsleder som ska förbinda Kina och Västeuropa. Serbien och Ungern har tagit emot kinesiska investeringar för att bygga en järnväg mellan de båda länderna. Den svenska passiviteten kring One Belt One Road har kritiserats av forskare som Mikael Weissmann och Elin Rappe vid Utrikespolitiska institutet och Christer Ljungwall vid Handelshögskolan i Stockholm.Dessa anser att Sveriges regering och näringsliv tydligare måste samordna en strategi för att dra nytta av vad som beskrivs som världens nuvarande största infrastrukturprojekt.  

Läs hela inlägget »

När det kinesiska kommunistpartiet utsåg nya ledamöter till landets högsta politiska organ, politbyråns verkställande utskott i oktober 2017fanns det inte många överraskningar. En nyhet var dock att akademikern Wang Huning blev invald i det sju-man starka utskottet. Under sin tid i universitetsvärlden förordade Wang centralstyrning och nationellt självbestämmande, ideologiska riktlinjer som kan bli vägledande för kommunistpartiets framtida ideologiutveckling. 

Erfarenhet av att ha bott utomlands är relativt ovanligt i Kinas politiska toppskikt. Wang Huning utgör här ett undantag eftersom han tillbringade en tid som gästforskare i USA under slutet av 1980-talet. Hans vistelse i Västvärlden ledde dock inte till att han utvecklade någon djupare vördnad för den amerikanska demokratin. Några år efter hemkomsten skrev Wang boken ’Amerika mot Amerika’ i vilken han riktar skarp kritik mot USAs politiska system. I boken kritiserar Wang både det amerikanska politiska systemet och den amerikanska kulturen i bredare bemärkelse. Den amerikanska demokratin anses vara ihålig eftersom lobbygrupper och företag har så stort inflytande över det politiska systemet. Wang förfasas över den amerikanska ursprungsbefolkningens marginalisering och fattigdomen bland svarta amerikaner. Han lyfter även fram mer konservativ kritik. I boken argumenterar Wang exempelvis för att USAs höga skilsmässotal är ett stort problem. Wangs kritik mot USA ska ses mot bakgrund av hans övergripande ideologiska projekt som till stor del kretsar kring att stoppa utländska makter från att påverka Kina.

Enligt Wangs Hunings politiska filosofi är suveränitet och nationellt självbestämmande prioriterade mål. Västvärldens förordande av universella idéer och institutioner som demokrati och mänskliga rättigheter betraktas som en ny form av kolonialism, ’kulturell expansionism’. För att möta detta hot argumenterar Wang för att Kina måste utveckla sin egna ’kulturella suveränitet’. Begreppet syftar på Kinas möjlighet att skydda sin ideologiska och politiska enhet från kritik utifrån. För att åstadkomma detta anser Wang att den politiska makten måste vara så centraliserad som möjligt. Inga utländska stater ska få lägga sig i Kinas inre angelägenheter, inga alternativa politiska rörelser ska få konkurrera med det kinesiska kommunistpartier och inga fraktioner ska få utmana partiets ledning. 

Genom åren har Wang Huning haft ett konstant inflytande över ideologiutvecklingen i kommunistpartiet. På 1990-talet bidrog han till att öppna partiet för entreprenörer och företagare. Under 2000-talet verkade han för att ekologisk och social hållbarhet skulle få en mer central position i Kinas utvecklingsstrategi. Det senaste årtiondet har Wang varit med och utvecklat det ideologiska begreppet ’den kinesiska drömmen’. Det relativt luddiga begreppet syftar på att kommunistpartiet ska möjliggöra så att alla kineser kan förverkliga sin personliga dröm. Att Wang varit framträdande ideolog för flera olika kinesiska administrationer visar att han har en särskild talang för att sammanfoga vitt skilda idéer och svetsa ihop dem till en helhet som åtminstone på ytan verkar koherent.
En röd tråd i Wang Hunings ideologi är dock hans varma känslor för att koncentrera makten i händerna på det kinesiska kommunistpartiets ledning. Wang tycks dela detta mål med Kinas allt starkare president Xi Jinping. Under Xis ledning har utrymmet för politiska aktörer utanför kommunistpartiet minskat. Kontrollen av arbetsrättsliga och människorättsliga grupper har hårdnat. Censuren av media och Internet har tilltagit. Xi verkar också ha stärkt sitt grepp över de olika fraktionerna i kommunistpartiet. 

Frågan är i vilken utsträckning kommunistpartiet kommer vilja sprida Wang Hunings ideologi utanför Kinas gränser. I slutet av sin bok ’Amerika mot Amerika’ argumenterar Wang för att konkurrensen med Asien och motsägelserna i USAs politik kommer göra att det amerikanska systemet imploderar. Möjligen anser den kinesiska regeringen att tiden snart börjar bli mogen för att exportera Wangs ideologiska vision. I ett tal 2017 uttryckte president Xi Jinping att Kina kan utgöra ett positivt exempel för länder som vill utvecklas och samtidigt ”bevara sin självständighet”. Detta har tolkats som ett första steg mot en vilja till att sprida Kinas politiska modell utanför landets gränser.

Läs hela inlägget »

Sedan början av juli har handelskriget mellan USA och Kina gått från ord till handling. Den 5 juli började USA belägga kinesiska produkter till ett värde av 34 miljarder dollar med tull och Kina svarade genast med att införa ett motsvarande tullpaket på amerikanska varor. Handelskriget kan minska det ömsesidiga beroendet mellan de båda stormakterna vilket på lång sikt ökar risken för en militär konfrontation mellan dem. 

Trots flera förfärliga krig och konflikter har världen i stora drag utvecklats i en fredligare riktning efter andra världskrigets slut. De stora mellanstatliga krig som tidigare var vanliga har gradvis blivit alltmer sällsynta. Forskare inom området internationella relationer brukar lyfta fram tre viktiga faktorer som kan förklara detta. För det första har Kärnvapen gjort krig så skräckinjagande att stater inte vågar angripa varandra. För det andra innebär den alltmer spridda nationalismen att ockupationer sällan lyckas eftersom dessa ofta leder till utdragna gerillakrig. Slutligen verkar det ökade ekonomiska utbytet mellan länder göra att stater blir så beroende av varandra att risken för krig minskar.

1900-talets historia tyder på att ömsesidigt beroende ökar chansen för fred. Andra världskriget föregicks exempelvis av att det ekonomiska utbytet mellan stater kraftigt minskade. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till en våg av protektionism som reducerade världshandeln till en tredjedel. Detta bidrog troligen till att länder med lite naturresurser som Japan, Tyskland och Italien beslutade sig för att erövra resurser som de inte ansåg sig kunna få på andra sätt. Efter kriget var en viktig tanke bakom EUs utveckling att förhindra framtida konflikter genom att öka det ekonomiska utbytet mellan europeiska stater. 

Den historiska konfliktnivån mellan Folkrepubliken Kina och resten av världen har följt ett liknande mönster. Under Mao-tiden var Kinas ekonomiska utbyte med omvärlden minimalt. Mellan revolutionen 1949 och 1979, då Kina lade om sin ekonomiska politik, var landet inblandat i krig och småstrider med USA, Sydkorea, Indien, Sovjetunion och Vietnam. Efter Maos död öppnade Kina sin ekonomi och värdet av landets internationella handel ökade som ett resultat från runt tio procent 1979 till 70 procent 2007. Kina förde under denna tid en relativt försiktig utrikespolitik inte minst för att undvika att landets ekonomi skulle skadas. Kinas stora marknad bidrog också till att många amerikanska företag och republikanska politiker länge förordade en relativt Kinavänlig politik.

De senaste åren har dock Kinas ekonomiska beroende av omvärlden minskat. Satsningar på inhemsk konsumtion har bidragit till att handelns andel av BNP minskat till 40 procent. Samtidigt har Kinas handelspolitik skapat växande irritation i omvärlden. Västerländska företag anklagar allt oftare Kina för att snedvrida konkurrensen genom att tvinga sig till intellektuell egendom samt genom att subventionera företag i viktiga branscher. Som ett resultat av detta har det amerikanska näringslivet som tidigare oftast ställt sig kritiskt till att införa straffåtgärder mot Kina börjat byta fot. 

Det minskade ömsesidiga beroendet sker samtidig som de säkerhetspolitiska relationerna mellan Kina och USA redan är spända. Nordkorea, Taiwan och Sydkinesiska havet utgör alltjämt militära konfliktytor mellan de båda staterna. Om ländernas ekonomier inte längre hålls samman av ömsesidigt ekonomiskt beroende ökar risken för att hökar i såväl Peking som Washington tar kontroll över utrikespolitiken. En artikel i den av Peking-styrda tidningen China Daily kan tolkas som en varning till de amerikanska beslutsfattarna: ”Ett handelskrig är första steget i en hårdare geopolitisk strategi men kommer slutligen bara leda till en skarpare konfrontation mellan den existerande hegemonen och den stigande hegemonen kring världsordningen och de internationella reglerna... Fortfarande kan lämplig och djup kommunikation hindra ett ’kallt krig’ mellan USA och Kina. Ömsesidigt ekonomiskt beroende har trots allt skapat ett globalt samhälle med gemensamma intressen och det finns ingen vinnare varken i ett handelskrig eller i något annat krig.”

Läs hela inlägget »

Under det tidiga 2000-talet beskrev många västerländska Kinabedömare Folkrepubliken som kommunistiskt endast till namnet. Kinas ekonomi betraktades ofta som superkapitalistisk. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det kinesiska kommunistpartiet aldrig helt och hållet släppt kontrollen över ekonomin. Sedan landets nya ledare Xi Jinping kom till makten verkar den kinesiska statens kontroll över näringslivet rentav ha ökat. 

För den europeiska stålindustrin har det länge funnits en motvilja mot att betrakta Kina som ett marknadsekonomiskt land. Kina anklagas för att dumpa statssubventionerat stål på världsmarknaden med syfte att konkurrera ut icke-kinesiska stålföretag och bevara arbetstillfällen i det egna landet. Även om det finns goda skäl för att inte införa alltför mycket handelshinder mot Kina har den europeiska stålindustrin rätt i att Kina är en betydligt mer planekonomisk ekonomi än vad många västerländska bedömare tidigare har medgett. 

Det är svårt att mäta hur stort inflytande den kinesiska staten har över landets ekonomi. Det kinesiska skatteintaget uppgår endast till 20 procent av BNP, nästan 30 procentenheter lägre än i högskattelandet Sverige. Om vi istället tittar på ägandet i företagssektorn så är den kinesiska ekonomin betydligt mer statskontrollerad än den svenska. Förutom traditionella styrmedel som lagstiftning är tre faktorer särskilt betydelsefulla när det gäller den kinesiska partistatens kontroll över näringslivet; stora och rika statliga företag, particeller på privata företag och rekrytering av entreprenörer till kommunistpartiet. 

I Kina är nästan alla större företag inom strategiska områden som energi, bankväsende och kommunikation statligt ägda. I jämförelse med Kinas privata företag är de statliga företagen relativt få till antalet men å andra sidan är de ofta gigantiska. 2017 ägdes tre av världens fem största företag (mätt med utgångspunkt från försäljning) State Grid, Sinopec Group och China National Petroleum av den kinesiska staten. Enligt officiell statistik står de statliga kinesiska företagen för cirka 30 procent av landets totala investeringar och de är särskilt betydelsefulla när det gäller internationella förvärv. Det verkliga fotavtrycket från den offentlig sektorn är dock större än så eftersom den officiella statistiken inte inkluderar de många dotterbolag som helt eller delvis ägs av statsägda kinesiska företag. Kinas statliga sektor anklagagas ofta för att vara mindre produktiv och mindre innovativ än den privata sektorn. Förespråkare för de statsägda företagen pekar dock på att dessa inte har samma uppdrag som deras privata motsvarigheter. De statliga företagen syftar till att olja Kinas ekonomi genom att leverera krediter, billig energi och nödvändig infrastruktur. De statliga bolagen ska även främja social stabilitet genom att anställa arbetslösa i regioner med ekonomiska problem. 

Det kinesiska kommunistpartiet har i allmänhet även ett direkt inflytande över den privata sektorn. Enligt den kinesiska lagen måste alla organisationer som har tre eller fler anställda skapa förutsättningar för att en partikommitté ska kunna bildas på företaget. Tidigare har dessa particeller inte gjort särskilt mycket väsen av sig, utan främst sysslat med interna partiaktiviteter exempelvis studier efter arbetstid. Under de senaste åren har det dock kommit allt fler rapporter om att particellerna önskar få ett större formellt inflytande över de privata företagen. Även dotterbolag till internationella företag uppger att deras partikommittéer efterfrågar ett större inflytande vilket skapat oro i många huvudkontor i Västvärlden. 

Slutligen så kontrollerar den kinesiska partistaten även näringslivet genom att direkt rekrytera entreprenörer till kommunistpartiet. Medan entreprenörer i Västvärlden ofta är skeptiska till statligt inflytande och allt som liknar socialistisk politik har Alibabas ordförande Jack Ma talat sig varm för en statligt planerad ekonomi. Under en konferens 2016 sade han exempelvis: ”Big Data kommer göra marknaden smartare, göra det möjligt att planera och förutse marknadskrafterna och tillåta oss att tillslut förverkliga en planekonomi”. Även om Kina har vissa karaktärsdrag som är typiska för kapitalistiska system, såsom stora ekonomiska klyftor, är det tydligt att staten har ett betydligt större inflytande över näringslivet än vad som är fallet i de flesta andra länder. 

Läs hela inlägget »

Den 5 maj var det 200 år sedan kommunismens viktigaste filosof Karl Marx föddes i den tyska staden Trier. I Kina, världens största kvarvarande kommunistiska land, har åtskilliga ceremonier hållits till minne av den socialistiska läromästaren. Under en av tillställningarna beskrev den kinesiska presidenten Xi Jinping honom som världshistoriens största tänkare. Stora delar av firandet kan ses som propaganda men inte desto mindre spelar den marxistiska ideologin fortfarande en viktig roll för att vi ska förstå hur den kinesiska politiken fungerar.
 

Efter Mao Zedongs död 1976 inledde de nya kinesiska ledarna ett reformarbete som framförallt inbegrep omfattande privatiseringar och marknadsreformer. Under Mao-tiden sågs det som dåligt att vara rik men de nya ledarna beskrev istället rikedom som ärofullt. Marknadsreformerna ledde till att många västerländska bedömare började beskriva Kinas styrande parti som kommunistiskt endast till namnet. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det Marxistiska och kommunistiska arvet fortfarande är starkt i Kina. 

Viktigast är att en-partistatens legitimitet vilar på en Marxist-Leninistisk logik. I Lenins anda betraktar partiet sig som folkets förtrupp. I kraft av sina kunskaper om såväl tekniska frågor som Marxistiska teorier anser sig partiet vara bättre lämpade att tillfredsställa folkets intressen än ledare som utses i fria val. Från kommunistpartiets synvinkel är de demokratiska valen i Västvärlden endast fria på ytan, i själva verket anses de västerländska demokratierna vara styrda av kapitalistiska intressen. 

Kommunistpartiets upplysta ledarskap gäller inte endast politiken utan även ekonomin. Enligt Marx skulle huvuddelen av näringslivet i en socialistisk ekonomi både styras och ägas av staten. Under Mao-tiden manifesterades detta genom ’planekonomi’ alltså att staten ägde alla företag och bestämde vad som skulle produceras. Efter Mao har marknadsmekanismer och privat företagsamhet införts. Den statliga styrningen av det kinesiska näringslivet är dock fortfarande betydligt mer omfattande än i Västvärlden. I Väst utgör lagar och regler statens främsta verktyg för att styra näringslivet. I Kina finns particeller på alla större företag. Den senaste tiden har även internationella företag med verksamhet i Kina börjat oroa sig för att dessa particeller blivit alltmer aktiva och även börjat påverka viktiga styrelsebeslut. 

Religiös aktivitet i Kina är också under stark påverkan av den marxistiska ideologin. Marx hade en ateistisk världsåskådning och beskrev religion som ”ett opium för folket”, något att trösta sig med men också ett propagandaverktyg i händerna på överklassen. Under hela sin historia har det kinesiska kommunistpartiet varit religionskritiskt. Partimedlemmar uppmanas exempelvis i starka ordalag till att inte ha en religiös tro. Trossamfund har utsatts för mer eller mindre omfattande förföljelser. Under de senaste åren har särskilt regleringen av ’utländska religioner’ exempelvis islam och kristendomen blivit hårdare medan religioner med starkare koppling till Kinas historia som buddismen och Konfucianismen inte betraktas med lika stor misstänksamhet.  

Det kollektivistiska arvet från Marx och Konfucius innebär också att den kinesiska politiken ofta har kollektivistiska karaktärsdrag. I Västvärlden finns en liberal politisk tradition där politiker ofta är tveksamma till att intervenera i människors personliga sfär. I Kina har ledarna i allmänhet mindre respekt för medborgarnas och familjernas privatliv. Den nu uppmjukade enbarnspolitiken är ett typiskt exempel på hur individen i Kina ofta får stå tillbaka för det kollektiva intresset. Sedan några år tillbaka måste kineser också ha regelbunden kontakt med sina föräldrar, annars väntar böter eller i värsta fall fängelse. 

Den kinesiska politiken har alltjämt flera karaktärsdrag som Marx säkert hade ogillat. Även om kinesiska låginkomsttagare fått det betydligt bättre under de senaste 30 åren har inkomstojämlikheten vuxit och är idag lika hög som i USA. Landet är dock fortfarande kommunistiskt så till vida att alla delar av samhället är underställda kommunistpartiets järnhårda ledarskap. Den främsta fördelen med detta är kanske att särintressen inte kan stoppa viktiga samhällsreformer på samma sätt som i Västvärlden. En huvudnackdel är att makten koncentreras till den grad att enskilda människor och minoriteter riskerar att hamna i kläm.

Läs hela inlägget »

Handelskonflikten mellan USA och Kina har trappats upp under den gångna månaden. USAs tullar på stål och aluminium har trätt i kraft samtidigt som Kina reagerat genom att införa mottullar. President Donald Trump har dock annonserat att mer omfattande tullar på fler kinesiska varor snart kan vara ett faktum. Nu väntar några månaders intensiva förhandlingar som kan sluta med allt från en överenskommelse om nya handelsregler till ett fullskaligt handelskrig. 

USA har sedan 1980-talet ett stort handelsunderskott (landet importerar mer än det exporterar) vilket troligen även är en bidragande orsak till att den amerikanska statsskulden växer. Ekonomer är oense om effekten av långsiktiga handelsunderskott även om de flesta tycks eniga om att underskott skadar ett lands industriella utveckling. USAs president Trump har dock identifierat handelsunderskottet som en prioriterad fråga. Med 350 miljarder av totalt 500 miljarder dollar står handeln med Kina för lejonparten av det amerikanska underskottet.  Landet är därmed huvudmåltavla för den allt tuffare amerikanska handelspolitiken. Som det ser ut nu verkar Trump vilja använda sig av tre huvudsakliga verktyg för att sätta åt den kinesiska handeln; processer i WTO, investeringsrestriktioner och tullar.    
 
Den 23 mars anmälde USA Kina till världshandelsorganisationen WTO. Enligt USA strider bland annat Kinas krav på teknologiöverföring från utländska till kinesiska företag mot handelsorganisationens regler. USAs agerande i WTO utgör inget större hot mot det globala handelssystemet. Landet kan troligen få stöd av andra handelsaktörer som EU och Japan eftersom även dessa anser att Kina bryter mot internationella handelsregler. Skiljedomsprocesserna i WTO är dock långsamma och kan ta flera år. Trump har också försvagat organisationen genom att anklaga den för att missgynna amerikanska intressen. Kina har hittills visat respekt för utslagen i WTOs processer men om västländerna underminerar organisationens trovärdighet eller struntar i dess regler finns det risk för att Kina kan komma att göra detsamma.

WTO-processen utgör dock endast ett av verktygen i Trump-administrationens verktygslåda. USA misstänker att Kina gör strategiska investeringar i amerikanska företag för att stjäla nyckelteknologi. Redan idag har den amerikanska presidententen möjlighet att blockera investeringar med hänvisningar till argument om nationell säkerhet. Nästa steg kan bli att möjliggöra blockeringar av investeringar med hänvisning till ekonomiska argument.
 
Storsläggan i Trump-administrationens verktygslåda utgörs dock av import-tullar. USA har redan infört tullar på kinesiskt stål och aluminium och Kina har svarat på detta genom att införa egna strafftullar på amerikanska varor. Det rör sig hittills inte om någon storkonflikt eftersom det totala värdet av denna handel endast uppgår till några miljarder dollar. Trump-administrationen har dock lanserat planer på att 1 300 kinesiska produkter till ett värde av 60 miljarder dollar också kan komma att beläggas med tullar på upptill 25 procent. Varorna utgörs särskilt av produkter som Kina pekat ut som prioriterade i sin strategi ’Made in China 2025’. Den 4 april svarade Kina med att införa en egen lista på amerikanska produkter till ett värde av 50 miljarder dollar som kan komma att beläggas med tullar. Den senaste tiden har den kinesiska sidan slagit på stridstrummorna. En talesperson för Kinas handelsdepartement har sagt att ”Peking kommer slåss till slutet om USA startar ett handelskrig”. I en ledarartikel i kommunistpartiets viktigaste tidning Folkets Dagblad skrivs det att ”den amerikanska sidan förtjänar en läxa för sitt hänsynslösa agerande. Kina kommer inte sitta lugnt och se på när dess legitima rättigheter och intressen undermineras”.
 
Det är långt från säkert att de mer storskaliga tullarna kommer att träda i kraft. Bedömare på både den kinesiska och amerikanska sidan förväntar sig nu att en period av intensiva förhandlingar ska sättas igång. Om inte dessa förhandlingar leder någonstans kan dock handelskrig vara ett faktum inom några månader. I en sådan konflikt kommer inte endast USA och Kina beröras. Kina utgör en knutpunkt där produkter från flera olika länder sätts samman. Framförallt japanska och sydkoreanska företag kommer beröras om de amerikanska tullarna blir verklighet. Svenska företag med produktion i Kina som Volvo personvagnar kan också drabbas.   

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från roy.luck, Ross Griff, AK Rockefeller, Gwydion M. Williams, AK Rockefeller, Mark Fischer, , DPerstin, jeanotr, Gidzy

Jag är doktorand i statskunskap vid Åbo Akademi med kinesisk politik som mitt specialområde. Jag är övertygad om att Kina kommer spela en allt viktigare roll i framtidens värld och vill därför bidra till att öka kunskapen om landet och dess politiska system.
sundqvist.gustav@gmail.com
 

-