Kinabevakning
I takt med att tidigare fattiga länder som Kina blir rikare förändras världen. Om vi i de nordiska länderna ska kunna anpassa oss till den nya maktordningen måste vi lära oss mer om vad som händer utanför Europas och Amerikas gränser. Med denna blogg vill jag belysa Kinas politiska utveckling och vad den kan betyda för Norden.

Det styrande kinesiska Kommunistpartiets 19e centralkommitté håller sitt fjärde plenarsammanträde mellan den 28 oktober och den 31 oktober.

Agendan för mötet är att upprätthålla och förbättra samt att modernisera det kinesiska styret. Det finns goda skäl att tro att ekonomiska frågor kommar ha en stor betydelse under mötet. Kina är pressat av handelskriget med USA. Landets ledare kan ha ett behov av att signalera att de vill fortsätta genomföra marknadsreformer för att säkerställa att utländska företag fortsätter att förlägga sin produktion till Kina.  Läs mer om plenarsammanträdet i intervju med mig. Du som du når via länken nedan: 

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wPkPj1/ekonomiska-reformer-vantas-fran-kina

Läs hela inlägget »

Sedan slutet på mars har Hongkong präglats av stora folkliga protester som framförallt riktar sig mot det kinesiska kommunistpartiets stora inflytande i staden. Trots att styret i Hongkong gått med på några av demonstranternas krav har protesterna inte avstannat utan snarare blivit allt våldsammare. Hotet om att den kinesiska militären ska slå ned på demonstranterna ligger alltjämt som en skugga över Hongkong. 

Sedan 1997 är den tidigare brittiska kolonin Hongkong en del av Kina. Staden är dock relativt självstyrande och Hongkong-borna har fler demokratiska rättigheter än deras landsmän på det kinesiska fastlandet. I februari 2019 lade stadsregeringen i Hongkong, under ledning av guvernören Carry Lam, fram ett förslag om att personer som anklagats för att ha begått brott i det kinesiska fastlandet ska kunna utelämnas till myndigheter som står under direkt kontroll av det kinesiska kommunistpartiet. Lagförslaget väckte ett ramaskri i Hongkong och blev startskottet till den senaste protestvågen. Enligt många Hongkong-bor skulle lagförslaget kunna användas för att lämna ut kritiker mot den kinesiska regeringen och företagare som skaffat sig ovänner på det kinesiska fastlandet.

Kort efter att förslaget blivit känt organiserade gruppen Civil Human Rights Front, en paraplygrupp som bland annat inkluderar Hongkongs stora demokratiska fack, demonstrationer med hundratusentals deltagare. I inledningsskedet krävde demonstranterna i första hand att den kontroversiella utlämningslagen skulle stoppas. Carry Lam förhöll sig till en början kallsinnigt och paternalistiskt till protesterna. Hon gjorde exempelvis liknelser mellan demonstranterna och en av hennes bråkiga söner: ”om jag ger efter för hans beteende kommer han ångra det när han växer upp”. Kort efter uttalandet visade många demonstranter upp skyltar med texten ”Carry Lam är inte min mamma”. Den 16 juni deltog två av Hongkongs sju miljoner invånare i demonstrationerna. Carry Lam svarade med att upphäva lagförslaget den 15 juni, förklara lagen död den 9 juli och slutligen dra tillbaka lagförslaget den 4 september. 

Carry Lams reträtt har dock inte stoppat protesterna. I takt med att protesterna rullat på har demonstranterna rest alltfler krav på stadens regering. Många demonstranter vill att polisen ska utredas, att Carry Lam ska avgå, att Hongkongs självstyre ska tryggas och att demokratiska reformer ska sjösättas. I slutändan är det dock inte Carry Lam utan kommunistpartiets högsta ledarskikt i Peking som fattar beslut kring hur långt Hongkongs stadsregering kan gå demonstranterna till mötes. Att ge mer självstyre eller mer demokratiska rättigheter till Hongkong-borna är troligen utanför den gräns som kommunistpartiet kan acceptera. 

Under de senast månaderna har protesterna blivit allt våldsammare. I slutet av juli blockerade demonstranterna Hongkongs internationella flygplats under flera dagar. Under hösten har det också blivit allt vanligare att demonstranter kastar brandbomber på polisen. Polisen har å sin sida besvarat det intensivare våldet med tårgas och gummikulor. Under Kinas nationaldag den 1 oktober sköts en ung man i bröstet med konventionell ammunition efter att han angripit en polis med en påk. Den 4 oktober införde Carry Lam undantagslagar som förbjuder demonstranter från att maskera sig vilket i sin tur gav upphov till än mer ilska bland de protesterande.

Vid sidan av demonstrationerna har den kinesiska militären gradvis flyttat in alltfler trupper till Hongkong. Sedan i våras bedöms Hongkongs garnison ha stärkts från 3000 man till 12 000 man. Huvuddelen av dessa soldater bedöms vara halv-militära kinesiska styrkor som är specialiserade på att bekämpa uppror. Under slutet av juli skickade den kinesiska militären i Hong Kong ut en film i sociala medier som visar hur soldater marscherar mot demonstranter. Hongkongs konstitution möjliggör ingripande från den kinesiska militären ”för att bevara allmän ordning och för att motverka katastrofer.” Det finns alltså inga legala hinder för att sätta in kinesiska soldater i staden.

För kommunistpartiet i Peking finns det ingen enkel väg för att bemöta demonstrationerna i Hongkong. Ju längre demonstrationerna pågår och ju våldsammare de blir desto svagare framstår Kinas högsta politiska ledare Xi Jinping. Ett skräckscenario för den kinesiska regeringen vore om demonstrationerna spreds till de kinesiska gränsstäderna norr om Hongkong. Ett militärt nedslag på demonstranterna skulle samtidigt riskera att bli en stor PR-förlust för kommunistpartiet, försvåra planerna på en återförening med Taiwan och förvärra handelskriget med USA.  
 
De flesta ekonomer är eniga om att Hongkongs självstyre varit gynnsamt för hela Kinas ekonomi. Eftersom domstolar i Hongkong är relativt självständiga från staten har utländska företag vågat investera i Kina genom att använda Hongkong som språngbräda. Som en följd av detta kom så mycket som 61 procent av de utländska direktinvesteringarna till Kina 2016 genom Hongkong. Om den kinesiska militären skulle slå ned på demonstranterna i Hongkong finns det en överhängande risk för att stadens rättsväsende inte längre kommer upplevas vara självständigt från Kina. Detta skulle i sin tur kunna resultera i att fler internationella företag föredrar att investera i andra länder och undviker den kinesiska marknaden. 

Här kan du höra om när jag talar om Hongkongprotesterna i Sveriges radio:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7263163

Läs hela inlägget »

Sedan 1990-talet har antalet icke-statliga organisationer i Kina exploderat. Efter färgrevolutionerna i Östeuropa och den Arabiska Våren har det styrande kinesiska kommunistpartiet dock ökat kontrollen av dessa grupper. Samtidigt ställer partiet sig positivt till grupper som hjälper staten att tillhandahålla viktig samhällsservice. 

I Västvärlden ses föreningar och icke-statliga organisationer i allmänhet som en viktig del av ett modernt samhälle. Ofta anses dessa grupper ingå i det så kallade civila samhället, en samhällssektor som ligger någonstans mellan staten, marknaden och familjen. Civilsamhället är omhuldat av förespråkare för de flesta stora ideologier eftersom sektorn både anses begränsa statens och företagens maktutövande. 

I den kinesiska folkrepubliken har civilsamhället historiskt sett haft en liten betydelse. När Mao Zedong och Kommunistpartiet tog makten i landet 1949 stängdes de flesta icke-statliga organisationer ned, och de som blev kvar, till exempel kinesiska Röda Korset och olika kristna samfund, integrerades i partiets struktur. I och med Deng Xiaopings reformpolitik på 1980-talet började mer självständiga föreningar återigen etablera sig i landet och under 1990-talet ökade deras antal mycket kraftigt. Idag finns cirka 500 000 registrerade föreningar i Kina. 

De flesta av dessa organisationers aktiviteter är av relativt harmlös karaktär. Många föreningar ägnar sig åt fritidsaktiviteter som sport, dans eller Majong. Det finns dock även många mer samhällsorienterade organisationer. I takt med att Kinas befolkning blivit äldre har föreningar som fokuserar på äldreomsorg blivit vanliga. Fattigdomsbekämpning utgör ett annat populärt aktivitetsområde. Vissa organisationer verkar för att underlätta för handikappade. Den kinesiska regeringen har inte alltid hunnit med att bygga ut välfärden i en takt så att den håller jämna steg med de växande kraven från landets befolkning. Som en följd av detta har lokala myndigheter ofta varit positiva när volontärer från fristående organisationer gett dem en hjälpande hand. 

Explosionen av föreningar har dock även skapat en möjlighet för Kinas svaga politiska opposition. Genom att starta feministiska föreningar, HBTQ-grupper och organisationer som kämpar för arbetares rättigheter har vissa aktivister hoppats kunna kringgå kommunistpartiets maktmonopol. Efter färgrevolutionerna i Östeuropa och den Arabiska Våren, där civilsamhället anses ha spelat en framträdande roll, har de kinesiska myndigheterna dock intagit en betydligt mer restriktiv attityd till dessa mer politiska organisationer. Som en följd av detta har många aktivister fängslats och de som är fria är ofta under strikt kontroll av den kinesiska polisen. Genom en ny lag från 2017 har icke-statliga organisationers möjligheter att få finansiering från utlandet begränsats kraftigt. Detta har framförallt drabbat mer politiska föreningar eftersom dessa varit särskilt beroende av stöd från utlandet.

Trots nedslaget mot mer politiska grupper har miljöorganisationer dock tillåtits fortsätta växa i Kina. Detta beror troligen delvis på att miljövård blivit en alltmer prioriterad fråga för de kinesiska myndigheterna. Ett annat skäl är antagligen att miljöorganisationer inte företräder viktiga samhällsgrupper på samma sätt som arbetarorganisationer och feministiska grupper. Av detta skäl anser myndigheterna att risken för att miljöorganisationer ombildas till mer revolutionära aktörer är liten. 

Läs hela inlägget »

Under maj har handelskriget mellan USA och Kina trappats upp ytterligare. De båda länderna har infört nya tullar mot varandra och USA har intensifierat restriktionerna mot den kinesiska telekomjätten Huawei. Alltfler bedömare ser nu handelskriget mellan de två stormakterna som den enskild största risken för världens finansiella marknader. 
 

Den 10 maj meddelade USA att tullarna på kinesiska varor till ett värde av 200 miljarder dollar höjs från tio till 25 procent. Eskaleringen motsvarar ungefär en fördubbling av de totala amerikanska tullarna på kinesiska produkter. USAs president Donald Trump har återkommande argumenterat för att kostnaden för de amerikanska tullarna i första hand kommer att betalas av Kina. Det är dock inte alls säkert att detta blir fallet. Trumps tullar utgör i praktiken en skatt på amerikanska företag som importerar varor från Kina. I vissa fall kan de kinesiska företag som säljer produkter till USA välja att sänka sina priser för att behålla de amerikanska kunderna. Det är dock vanligare att importföretagen eller de amerikanska konsumenterna tvingas stå för tullarnas slutnota. Preliminära studier tyder exempelvis på att tarifferna innebär kostnader på motsvarande tre miljarder dollar per månad för amerikanska företag och konsumenter under slutet av 2018. Hittills har USA undvikit att tullbelägga kinesisktillverkade produkter som riktar sig till vanliga amerikanska konsumenter exempelvis cykelhjälmar, kepsar och barnstolar. En process för att utreda om även dessa produkter kan tullbeläggas har dock inletts. 

Parallellt med de höjda tullarna har USA även ökat angreppen mot den kinesiska telekomjätten Huawei. Den 15 maj signerade Trump en exekutiv order som förbjuder amerikanska företag från att använda telekomutrustning från företag som ses som nationella säkerhetshot. Kort därefter lades Huawei till en lista över företag som anses hota USAs säkerhetsintressen. Ordern kan potentiellt få stora konsekvenser för Huawei, framförallt för företagets smartphones som är beroende av amerikanska mikrochips och amerikansk mjukvara. 

Ett konkret exempel på vad det nya förbudet kan innebära kom den 20 maj när Google annonserade att Huaweis telefoner i framtiden inte kommer ha tillgång till nästa generation av det amerikanska företagets produkter. Detta innebär ett hårt slag mot Huaweis möjligheter att expandera på den internationella marknaden. Flera av Googles mest populära produkter som gmail, Youtube och google maps är visserligen förbjudna i Kina men ses ofta som självklara delar av en smartphone i övriga delar av världen. Om Huaweis telefoner inte har enkel tillgång till dessa appar finns det en överhängande risk för att konsumenter inte kommer välja det kinesiska företagets produkter. 

Det är fortfarande oklart hur Kina kommer svara på den senaste eskaleringen i handelskriget. Landet har hittills annonserat att tullarna på amerikanska produkter till ett värde av 60 miljarder dollar kommer höjas från tio till 25 procent. Kina kan även sätta ytterligare press på USA genom att begränsa försäljningen av sällsynta jordartsmetaller till landet. Pekings kanske främsta vapen mot Washington är dock troligen att sätta press på de amerikanska företag som har verksamhet i Kina. Över 40 procent av General Motors bilförsäljning sker exempelvis på den kinesiska marknaden. Den kinesiska regeringen kan använda sig av oortodoxa eller ”smutsiga” metoder som att uppmuntra till konsumentbojkotter och genomföra hårda kvalitetskontroller av amerikanska företag med verksamhet i landet. Hittills har Kina dock undvikit att gå denna väg kanske främst av rädsla för att skada det internationella näringslivets förtroende för landets företagsklimat. 

Läs hela inlägget »

Länk till avhandlingen:
http://www.doria.fi/handle/10024/168686

Sammanfattning
Sedan det tidiga 2000-talet har demokratiseringsforskare riktat alltmer uppmärksamhet mot att undersöka demokratisk diffusion. Denna litteratur har hittills dominerats av kvantitativa undersökningar av nationell data samt kvalitativa studier som undersökt ett relativt begränsat antal fall. Likriktningen i metod och material innebär att det finns en bristande kunskap om hur demokratisk diffusion fungerar på en mer detaljerad och lokal nivå samt om hur demokrati sprids i olika geografiska och kulturella kontexter. Kina är ett särskilt understuderat fall eftersom nästan ingen forskning har undersökt landets politiska utveckling med hjälp av diffusionsteorier. Avhandlingen adresserar denna forskningslucka genom att presentera fyra delstudier som undersöker demokratisk diffusion inom tre viktiga politikområden; det kinesiska kommunistpartiets ideologiska strategier, civilsamhällesnätverk i södra Kina och samhällskritik på landets sociala medier. Det primära syftet med avhandlingen är att fördjupa förståelsen av demokratisk diffusion i Kina, och det sekundära syftet är att bidra till den mer generella kunskapen om hur demokrati sprids.

Till skillnad från huvuddelen av den tidigare litteraturen om demokratisk diffusion grundar sig undersökningarna i denna avhandling på primärkällor samt mer kvalitativa forskningsmetoder som textanalys och halvstrukturerade intervjuer. Ett multidimensionellt och liberalt demokratibegrepp används för att identifiera och jämföra små tecken på samt variationer i demokratisk diffusion. Den metodologiska ansatsen gör det möjligt att öka kunskapen kring hur demokrati sprids i de empiriska områden som avhandlingen täcker. Resultaten bidrar även till den generella förståelsen av hur demokratisk diffusion fungerar i Kina samt i andra stabila auktoritära stater. Samtliga delstudier visar att Kinas auktoritära politiska system begränsar demokratisk diffusion på ett relativt effektivt sätt. Studierna visar dock även att vissa aspekter av demokrati lyckas spridas i landet. 


 

Läs hela inlägget »

Under 2010-talet har Kina utvecklats till en digital supermakt som kan jämföras med USA. Samtidigt har Europa inte hängt med i teknikutvecklingen. Kinas digitala försprång skapar stora utmaningar för Europa men hittills har få europeiska länder velat totalkonfrontera Kina inom It-området. 

Runt millenniumskiftet hade få kunnat gissa att Kina på endas 20-år skulle bli en digital supermakt. Så sent som 1999 hade mindre än en procent av Kinas befolkning tillgång till Internet. Under de tidiga 2000-talet etablerade amerikanska Internetjättar som Google och Facebook verksamhet i landet. Kring 2010 skrämdes dessa företag dock bort, framförallt på grund av den kinesiska regeringens hårda censurlagar. Frånvaron av amerikansk konkurrens skapade ett utrymme inom vilket inhemska kinesiska It-företag kunde blomstra. Riktade statliga satsningar på digital utveckling, en generation av riskbenägna entreprenörer och ett växande antal alltmer välutbildade kinesiska It-tekniker bidrog å sin sida till den snabba digitala utvecklingen. Som en följd av detta kunde ett antal kinesiska företag nå samma tekniknivå som deras amerikanska motsvarigheter. Idag utmanas Apple, Facebook, Amazon och Google av de kinesiska drakarna Tencent, Facebook, Alibababa och Baidu. Europeiska företag har å sin sida haft svårt att hålla jämna steg med både de kinesiska och amerikanska It-jättarna.

Under de sista åren har Kinas digitala storföretag även blivit alltmer globala. Mellan 2012 till 2015 deltog kinesiska företag i sju procent av globala projekt för att dra nätverkskablar under havet. Under perioden 2016 till 2019 ökade denna siffra till 20 procent. Kina har blivit ett ledande land när det gäller utvecklingen av globala digitala standarder vilket bland annat kommit till uttryck i att kineser nu har ledande positioner i International Organization for Standardization, International Electronical Comission och International Telecommunication Union. När det gäller utvecklingen av testanläggningar för 5G-teknik har kinesiska företag en dominerande ställning även utanför landets gränser. Med drygt en tredjedel av kontinentens marknad är Huawei det företag som driver flest testanläggningar för 5G-teknik i Europa. Huawei har därmed kört förbi både Ericsson och Nokia på den europeiska marknaden inom detta område. 

Kinas alltmer globala teknikledarskap skapar utmaningar för Europa på grund av flera olika anledningar. För det första kan de europeiska ekonomierna urholkas om Kina och USA fortsätter att ta marknadsandelar inom IT-området. Det är inte bara digitala företag som Ericsson och Nokia som påverkas av konkurrensen från Kina. Även svenska industriföretag som Sandvik, ABB och SKF kan beröras eftersom 5G-teknik förväntas få stora konsekvenser för den globala industriproduktionen.  
Kinas digitala försprång kan även utgöra en säkerhetsrisk för Europa. Mycket tyder på att kinesiska aktörer gjort sig skyldiga till omfattande industrispionage mot amerikanska och europeiska företag. Om kinesiska företag som Huawei och ZTE utvecklar Europas 5G-nät kan Kinas möjligheter för att genomföra digitalt spionage öka ytterligare. Även om Kina ligger för långt bort från Europa för att kunna utgöra ett direkt militärt hot innebär landets allt närmare militära relationer med Ryssland också en potentiell risk för europeiska stater. Det är exempelvis tänkbart att Kina skulle kunna överlämna viktig digital information till Ryssland i ett säkerhetspolitiskt skymningsläge.

För det tredje så skapar Kinas digitala försprång även utmaningar för Europa på det etiska planet. Kinas auktoritära regering har utnyttjat landets digitala kunnande för att skapa alltmer avancerade system för censur, övervakning och social kontroll. Kina har bland annat byggt upp ett så kallat socialt kredit-system som utvärderar medborgares ’trovärdighet’ genom endimensionella betygsskalor. Systemet består i nuläget av 40 mindre lokala system. Det finns dock planer på att införa ett nationellt socialt kreditsystem redan under 2020. Det finns exempel på att Kina exporterat övervakningsteknologi framförallt inom censurområdet till andra länder, inte minst icke-demokratier i tredje världen. Kinas auktoritära användning av Internet utgör en utmaning för ideal som traditionellt värderats högt inom EU som yttrandefrihet och personlig integritet. 

Hittills har de flesta europeiska länder dock valt att inte gå in i någon mer omfattande ekonomisk konflikt med Kina inom det digitala området. USA, Nya Zeeland, Australien och Japan har förbjudit Huawei från att delta i utvecklingen 5G-nätverk. Diskussion kring ett möjligt förbud har förts i flera europeiska länder däribland Sverige. Med undantag från Polen, som verkar vilja exkludera Huawei, har de flesta länder dock valt att satsa på ökad digital säkerhet istället för ett regelrätt förbud mot det kinesiska företaget.

Läs hela inlägget »

Ett misslyckat möte mellan den frihetsberövade bokförläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui, den svenska ambassadören i Kina och ett antal mystiska kinesiska affärsmän har fått Sveriges relation med Kina att sjunka till en ny bottennivå.
 

Sverige och Kina har historiskt sett haft relativt goda diplomatiska relationer. Sverige var 1950 det första västlandet som upprättade diplomatiska relationer med den kinesiska folkrepubliken. Fram till nyligen hade både de flesta vanliga kineser och kinesisk media en positiv bild av Sverige. När jag besökte Kina första gången 2004 var det inte ovanligt att Sverige, med sin generösa välfärd, alliansfrihet och rena miljö, lyftes fram som ett positivt, nästan socialistiskt föregångsland. Även om konflikter kring mänskliga rättigheter förhindrade att de båda ländernas relationer utvecklades till en mer hjärtlig nivå så fördjupades samarbetet stadigt under många år. Volvo PVs framgångar efter att det kinesiska företaget Geely köpte den svenska biltillverkaren 2010 kan kanske ses som en höjdpunkt i de svensk-kinesiska förbindelserna. 

De kinesiska myndigheternas frihetsberövande av två svenska medborgare, Gui Minhai 2015 och Peter Dahlin 2016, innebar en vändpunkt för de tidigare goda relationerna. Den i Kina bosatte Dahlin hade sedan 2009 drivit människorättsorganisationen China Action tillsammans med en kinesisk kollega. Precis som många andra civilsamhälleorganisationer utanför kommunistpartiets kontroll blev China Actions relationer med de kinesiska myndigheterna bottenfrusna efter att den nuvarande presidenten Xi Jinping kom till makten 2013.I januari 2016 greps Peter Dahlin på flygplatsen i Peking och hölls därefter fängslad i 23 dagar. Efter ett erkännande i TV där Dahlin enligt egen utsago ska ha tvingats uttrycka att han ’sårat det kinesiska folkets känslor’ släpptes han och utvisades kort därefter ur Kina. En orsak till att Dahlin slapp fängelsestraff är troligen att han har svenskt ursprung. Personer med västerländskt ursprung brukar i allmänhet behandlas mildare av den kinesiska rättsapparaten än personer med asiatisk eller afrikansk bakgrund.

För den i Kina födda Gui Minhai väntade ett annat öde. Gui lämnade Kina för att studera i Sverige 1988 men valde att stanna efter massakern på Himmelska Fridens torg 1989 och blev därefter svensk medborgare. Under 1990-talet tinade Kinas politiska klimat vilket ledde till att Gui flyttade till Hongkong där han startade ett bokförlag med inriktning på regimkritisk litteratur. I samband med en utlandsvistelse i Thailand 2015 försvann Gui, troligen kidnappades han av den kinesiska säkerhetstjänsten. Sedan dess har han hållits i kinesisk fångenskap anklagad för ett trafikbrott samt för att ha stulit kinesiska statshemligheter. Gui Minhai är fortfarande fängslad men hans fall har gradvis blivit mer uppmärksammat internationellt, inte minst eftersom hans dotter Angela Gui kämpat för att få honom frigiven. Svenska myndigheter har också riktat allt större intresse mot fallet. 
Under 2018 försämrades relationerna mellan Sverige och Kina ytterligare. Den 2 september avhyste svensk polis kinesiska turister som hamnat i konflikt med personalen på ett svenskt hotell. Den kinesiska ambassaden i Stockholm reagerade genom att utfärda en varning för resor till Sverige. Situationen förvärrades ytterligare när SVTs satirprogram Svenska Nyheter lade upp ett inslag där man på ett grovt för att inte säga plumpt sätt skojade med svensk rasism mot kineser. Både polisingripandet mot kinesiska turister och SVTs satirinslag fick stor spridning på Kinas Internet och väckte ilska bland många vanliga kineser både i och utanför landet. Misstankar har dock väckts kring huruvida de kinesiska myndigheterna medvetet försökt elda på den inflammerade konflikten för att pressa Sverige att tona ned kritiken kring frihetsberövandet av Gui Minhai.
 
I februari 2019 anordnade Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt ett inofficiellt möte med bland annat Angela Gui och ett antal kinesiska affärsmän i Stockholm. Syftet med mötet tycks ha varit att hitta en lösning på Gui Minhais fall samt att förbättra de svensk-kinesiska relationerna. Enligt Angela Gui ska de kinesiska affärsmännen ha uttryckt att Kina skulle kunna släppa Gui Minhai på villkor att hon slutade uttala sig i media angående hans fall. Ambassadören Anna Lindstedt ska å sin sida ha erbjudit sig att be om ursäkt för den svenska sidans agerande i samband med turist- och satirincidenterna 2018. När Angela Gui ifrågasatte förhandlingsbudet ska de kinesiska affärsmännen ha blivit hotfulla. Anna Lindstedt anklagas nu för ’egenmäktighetvid förhandling med främmande makt’ och utreds både av UD och Säkerhetspolisen. I skuggan av skandalen har svenska politikers tonläge mot Kina höjts och särskilt moderatledaren Ulf Kristersson har återkommande påpekat att han anser att Sverige fört en naiv Kinapolitik. 
 
Vissa bedömare menar att de svensk-kinesiska relationerna försämrats till en nivå som kan liknas med den Norge hade med Kina efter att den kinesiska regimkritikern Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Liknelsen haltar dock eftersom Sverige till skillnad från Norge inte utsatts för några ekonomiska sanktioner från den kinesiska sidan. En orsak skulle kunna vara att dagens Kina inte endast har konflikter med Sverige utan minst lika allvarliga konflikter med USA, Kanada, Turkiet, Australien och Nya Zeeland. Som en stor handelsnation kan Kina inte ge sig in i ekonomiska konflikter med alltför många länder om inte den kinesiska tillväxten ska ta skada.  

Läs hela inlägget »

Under den senaste tio-årsperioden har Kinas investeringar i Europa exploderat. De ekonomiska flödena mellan Kina och Europa har visserligen skapat ekonomiskt välstånd men de kinesiska investeringarna har även blivit skarpt kritiserade. Fler och fler européer oroas över vilka underliggande strategier som motiverar Kinas stora Europasatsningar.  
 

Kinas andel av världens totala internationella investeringar har ökat från en procent under det tidiga 2000-talet till 10 procent 2016. Utvecklingen har tagit särskild fart efter 2013 då Kinas president Xi Jinping meddelade att landet ämnar att bygga en ny sidenväg (också kallad Belt and Road) mellan Asien, Europa och Afrika. Investeringsflödena till Europa, som 2016 uppgick till 35 miljarder euro, har ökat särskilt snabbt. Kinas Europasatsningar berör inte minst Sverige eftersom vårt land utgör en viktig knutpunkt på vad som officiellt kallas den arktiska delen av sidenvägprojektet. Sedan 2010 har kinesiska företag investerat cirka sju miljarder dollar i Sverige och idag bedöms cirka 60 000 svenska arbetstillfällen på ett eller annat sätt vara beroende av Kina. Kinesiska företag har bland annat gjort storskaliga investeringar i Volvo PV, Saab (numera NEVS) samt ett stort antal mindre svenska miljöföretag.
 
Trots att de kinesiska investeringarna skapat många arbetstillfällen har Kinas Europasatsning även utsatts för skarp kritik. Kinesiska företags tendens att fokusera på investeringsobjekt vars motsvarigheter hade varit skyddade från utländsk konkurrens i Kina, landets uttalade mål att dominera vissa branscher till år 2025 samt oron för att vissa investeringar har en militär dimension har gjort att många européer blivit allt mer skeptiska till att ta emot pengar från den växande stormakten. Under förra året resulterade denna oro i att EU antog ett nytt system för att granska utländska, framförallt kinesiska, investeringar i unionen. Under den gångna månaden har det även förts en alltmer livaktig debatt kring huruvida Kinas stora smartphone-tillverkare Huawei ska få bidra till att utveckla de europeiska 5G-näten. 
 
Inom forskningen finns det ingen samsyn kring vilka motiv som förklarar Kinas Europafokus. Det mesta tyder på att utvecklingen främst är driven av ekonomiska faktorer. Kina har länge haft en mycket investeringsdriven ekonomi vilket lett till att antalet lönsamma projekt i det egna landet minskat. I Asien, Afrika och Europa anses det däremot finnas ett underskott på infrastruktur, vilket har skapat möjligheter för kinesiska investerare. Kinesiska företag har också en iver att avancera i den globala ekonomiska värdekedjan. Ett steg på vägen mot detta mål är att köpa värdefulla europeiska företag för att stärka de kinesiska aktörernas varumärken och teknikkunnande. 
 
Kinesiska strategidokument och tidningar lyfter framförallt de ekonomiska motiven bakom landets investeringar i Europa. Enligt de kinesiska myndigheter som ansvarar för sidenvägprojektet ska initiativet främst tjäna till ömsesidig och fredlig utveckling. Många kinesiska experter tycks i första hand betrakta den europeiska oron för kinesiska investeringar som ett PR-problem. I en artikel i den statskontrollerade kinesiska tidningen Global Times argumenterar Frankrikeexperten Zhao Yongsheng exempelvis för att den nya sidenvägen ska säljas till européerna genom att ’låta intresset tala’. Så länge som kinesiska investeringar har positiva effekter på värdländernas ekonomier är Zhao övertygad om att européerna på lång sikt kommer att bli positiva. 
 
Utöver de ekonomiska motiven finns det även belägg för att Kinas investeringar i Europa drivs av större geopolitiska motiv. Bland Kinakännare finns det en utbredd uppfattning om att den nya sidenvägen delvis syftar till att isolera Kinas främsta strategiska konkurrent USA. I Kinas officiella strategidokument finns en stark betoning på att landet ’resolut ska motsätta sig kalla kriget mentalitet’, vilket kan tolkas som en avsikt att försvaga alliansen mellan USA och Europa. Flera skribenter på Kinas statliga tidningar uttrycker också förhoppningar om att de ökade konflikterna mellan USA och Europa kan föra Europa närmare Kina. 
 
Ett av de europeiska ledarnas kanske främsta orosmoln med de kinesiska investeringarna på kontinenten har kretsat kring misstankar om att Kina vill splittra Europa. Kina anklagas för att ’köpa’ fattiga europeiska stater med löften om stora investeringar. Misstankarna stärks av att Kina har etablerat institutionen 16+1 tillsammans med 16 östeuropeiska stater. Genom detta initiativ kringgår Kina EU genom att samarbeta med olika östeuropeiska stater på bilateral basis. Oron stärks ytterligare av att Grekland och Ungern, länder som är beroende av Kina men som samtidigt har relativt dåliga relationer med övriga EU, varit ovilliga att kritisera Kina för landets beteende i det omstridda Sydkinesiska havet. Om Kina vill splittra Europa så är det dock en välbevarad hemlighet. Statskontrollerade kinesiska medier uttrycker återkommande att Kina stödjer europeisk integration.


Gustav Sundqvist
Läs hela inlägget »

Kina har länge haft goda relationer med många afrikanska stater. Sedan millennieskiftet har dock Kinas ekonomiska utbyte med Afrika exploderat. Detta märks inte minst i Etiopien, som är ett av de afrikanska länder som samarbetar mest med Kina.

Redan under Mao-tiden grundade Kina goda relationer med många afrikanska stater. Även många icke-socialistiska afrikanska länder betraktade under 1950- och 1960-talet Kina som en allierad i kampen mot västerländsk kolonialism och imperialism. För den kinesiska sidan var det vid denna tid viktigt att bryta landets diplomatiska isolering genom att finna vänner på den internationella arenan. Trots att Kina var fattigt och plågat av intern oro gav landet ett relativt omfattande bistånd till Afrika under 1960- och 1970-talet. Det största projektet utgjordes av en 1 860 km lång järnväg mellan Tanzania och Zambia som färdigställdes 1976. Efter detta följde en 25-år lång period då Kina främst fokuserade på att utveckla det egna landets ekonomi. 
 
I början av 2000-talet började Kina dock återigen att fokusera på Afrika. Inledningsvis kretsade intresset främst kring att köpa de råvaror som krävdes för att möjliggöra Kinas egen modernisering. Under 2010-talet minskade Kinas efterfrågan på naturresurser något men trots detta har de kinesiska investeringarna i gruvprojekt tjugofemdubblats under den senaste 10-årsperioden. Kina har på kort tid även blivit en av de största investerarna i afrikansk infrastruktur. Landets president Xi Jinping lovade nyligen att Kina kommer investera 60 miljarder dollar i Afrika, betydligt mer än USAs planerade investeringar på kontinenten. Kinas utlåning till afrikanska projekt ökar snabbt. Enligt en IMF-rapport ägdes 15 procent av Afrikas totala skulder 2012 av Kina och enligt McKinsey beräknasen tredjedel av alla internationella lån som togs i Afrika 2015 ha sitt ursprung i landet.

Det är inte bara på det ekonomiska området som Kina anses ha ett stort inflytande i Afrika. Landet har blivit anklagat för att även sprida sitt odemokratiska politiska system till kontinenten. Till skillnad från Sovjetunionen stödjer Kina inte revolutionära gerillagrupper utanför landets gränser. Kina har dock inga större betänkligheter mot att samarbeta med afrikanska icke-demokratier, inte ens hårdföra diktaturer som Sudan och Zimbabwe. Kina har även exporterat digitala system som syftar till att övervaka Internet till flera auktoritära afrikanska stater i Östafrika. 

Etiopien kan tjäna som ett relativt representativt exempel på hur kinesiska investeringar påverkar Afrika. I likhet med många andra afrikanska länder har kinesiska investeringar och lån strömmat in i Etiopien under de senaste åren. I landets huvudstad Addis Abeba har Kina exempelvis finansierat byggandet av ett bombastiskt huvudkontor för den Afrikanska Unionen AU. 2018 färdigställdes en järnväg byggd av kinesiska företag mellan den Etiopiska huvudstaden och den lilla hamnstaten Djibouti. Även den nybyggda vägen mellan Etiopiens historiska huvudstad Gondars flygplats och Gondars stadskärna är byggd av kinesiska företag. En av taxichaufförerna som kör turister mellan flygplatsen och stadskärnan är dock missnöjd med projektet: ”kineserna kommer hit och bygger snabbt klart vägen, men sen är den trasig efter bara tre år” säger han. Även den dyra järnvägen mellan Addis Abeba och hamnen i Djibouti brottas med problem. I teorin skulle järnvägen kunna underlätta Etiopiens internationella handel betydligt, men ständiga elavbrott och kollisioner med vilda djur gör att järnvägen hittills inte kommit upp i önskad transportkapacitet. Eftersom järnvägen kostat 4.5 miljarder dollar, en svindlande summa för ett fattigt land, måste järnvägen snabbt bli lönsam om den inte ska resultera i en ekonomisk katastrof för Etiopien. Den etiopiska statens skulder har ökat från 47 procent till 59 procent av BNP på bara fyra år. I Djibouti har Kina nyligen byggt sin första militära hamnbas utanför landets gränser. Många misstänker att hamnbasen utgjort en del av Djiboutis betalning för de stora infrastrukturinvesteringarna i landet.

Även från en politisk synvinkel tycks Etiopien ha tagit intryck av Kina. I likhet med Kina har Etiopien politiska erfarenheter av såväl kejsarstyre som hårdför kommunistdiktatur. Landet styrs för närvarande av Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front, ett statskapitalistiskt parti med kommunistiskt förflutet, inte helt olikt Kinas Kommunistiska Parti. De två regimerna har länge haft ett intimt samarbete med varandra. 2013 inleddes exempelvis ett samarbetsprojekt som syftade till att stärka de etiopiska myndigheternas möjligheter att övervaka Internet. 

Under 2018 har Etiopien inlett en oväntad och snabb demokratiseringsprocess. Partier som tidigare varit förbjudna har tillåtits återvända till landet. Censuren har mildrats och politiska demonstrationer har tillåtits. Demokratireformerna verkar dock hittills inte ha påverkat Kinas relationer till Etiopien i någon nämnvärd utsträckning. Kinas agerande i Etiopien likväl som i de flesta andra afrikanska länder verkar i första hand styras med utgångspunkt från ekonomiska snarare än politiska hänsynstaganden.  

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »

I provinsen Xinjiang i västra Kina lever sedan hundratals år den muslimska folkgruppen uigurer. Provinsen ligger mitt på den historiska sidenvägen och har följaktligen varit ett strategiskt och omtvistat område för såväl stormakter som krigsherrar. Det har länge funnits uppgifter om att den uiguriska minoritetens rättigheter i Xinjiang kränkts. Under det senaste året har dessa rapporter blivit allt tätare och allvarligare.  Hundratusentals uigurer verkar exempelvis ha spärrats in i omskolningsläger. 
 

Under oktober har det kommit uppgifter om att mängder av bussar med mörkt tonade rutor lämnat Xinjiang med destinationen inställd mot Kinas östra provinser. En av slutdestinationerna antas vara ett jättelikt fängelse i provinsen Heilongjiang på gränsen till Sibirien. Orsakerna till de mystiska transporterna verkar vara att fängelser och fångläger i Xinjiang blivit överfulla. Detta trots att antalet så kallade omskolningsläger i provinsen expanderat mycket kraftigt under de senast åren. 

Den uiguriska befolkningen i Xinjiang har länge haft ett konfliktfyllt förhållande till den kinesiska statsapparaten. Under mellankrigstiden rådde en maktkamp mellan Kinas centralregering, Sovjetunionen, uiguriska självständighetsivrare samt olika krigsherrar som alla ville styra över det strategiska området. 1949, samma år som Mao Zedong tog makten över Kina, tågade Folkets Befrielsearmé in i Xinjiang. Precis som Tibet blev provinsen en autonom region i den kinesiska folkrepubliken och den uiguriska befolkningen i regionen erbjöds en viss grad av självstyre, åtminstone på pappret. De självständighetsdrömmar som funnits bland många uigurer blev starkare under 1990-talet och 2000-talet och resulterade bland annat i flera våldsamma terrorattacker. Våldet kulminerade i ett upplopp i provinshuvudstaden Ürümqi2009 som resulterade i 200 dödsoffer. 

Våldsamheterna ledde till att det politiska förtrycket i provinsen tilltog. Situationen tycks ha blivit än mer extrem efter att Chen Quanguo, en hårdför partitjänsteman som tidigare styrt över Tibet, blev partisekreterare i Xinjiang 2016. Numera finns polisstationer i alla kvarter. Överallt i Xinjiang finns säkerhetskontroller där kroppsvisiteringar och mobiltelefonkontroller genomförs. Föremål som kan användas som vapen är i allt högre utsträckning försedda med QR-koder för att det ska gå att spåra deras ägare. Som en följd av detta är knivar på uiguriska restauranger ofta fastkedjade i väggen. 

Undersökningspatruller, så kallade Fenghuiju, på ett halvdussin personer går runt till uiguriska hem för att undersöka misstänkt beteende som fasta under Ramadan, avhållsamhet från alkohol och innehav av muslimska skrifter. Uiguriska familjer måste också ’adoptera’ partitjänstemän. Dessa tjänstemän bor hemma hos de uiguriska familjerna under kortare tidsperioder med syfte att verifiera den information som kommer från undersökningspatrullerna. Även AI-teknologi används i allt högre utsträckning för att identifiera misstänkta medborgare. Övervakningssystemet förefaller vara utpräglat rasistiskt så till vida att uigurer även formellt sett kontrolleras betydligt hårdare än Han-kineser. 

Personer som misstänks syssla med någon typ av oönskade aktiviteter skickas ofta till omskolningsläger. Stark muslimsk tro, planer på att åka utomlands eller misslyckande med att recitera den kinesiska nationalsången är exempel på sådana beteenden. Det räcker med beslut från polis- och partitjänstemän för att sändas till läger, någon formell rättegång krävs inte. Många av lägren ser ut som fängelser. Fångarna har blåa overaller och lägerområdet omges av taggtrådsförsedda murar. Även om det finns uppgifter om att tortyr förekommer verkar förhållandena i lägren ofta snarare vara obehagliga än våldsamma. En frigiven fånge säger exempelvis att de intagna tvingades tacka Kinas kommunistiska parti och landets president Xi Jinping innan de fick äta. Även om det inte finns några exakta uppgifter finns det belägg för att mer än fem procent av den uiguriska befolkningen sitter inspärrade i denna typ av läger. 

Ett dilemma för den kinesiska statsapparaten är att allt fler uigurer rekryteras för att underlätta myndigheternas övervakning samtidigt som staten litar allt mindre på människor med uigurisk etnicitet. De alltmer frekventa rapporterna om missförhållandena i Xinjiang beror troligen på att uigurer som arbetar inom det kinesiska övervakningssystemet läcker information.

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från DPerstin, jeanotr, Gidzy, freddie boy, shankar s., jay galvin, DocChewbacca, Go-tea 郭天

Jag är forskare i statskunskap vid Mälardalens högskola med kinesisk politik som mitt specialområde. Jag är övertygad om att Kina kommer spela en allt viktigare roll i framtidens värld och vill därför bidra till att öka kunskapen om landet och dess politiska system.
sundqvist.gustav@gmail.com
 

-