Kinabevakning
I takt med att tidigare fattiga länder som Kina blir rikare förändras världen. Om vi i de nordiska länderna ska kunna anpassa oss till den nya maktordningen måste vi lära oss mer om vad som händer utanför Europas och Amerikas gränser. Med denna blogg vill jag belysa Kinas politiska utveckling och vad den kan betyda för Norden.

Sedan början av juli har handelskriget mellan USA och Kina gått från ord till handling. Den 5 juli började USA belägga kinesiska produkter till ett värde av 34 miljarder dollar med tull och Kina svarade genast med att införa ett motsvarande tullpaket på amerikanska varor. Handelskriget kan minska det ömsesidiga beroendet mellan de båda stormakterna vilket på lång sikt ökar risken för en militär konfrontation mellan dem. 

Trots flera förfärliga krig och konflikter har världen i stora drag utvecklats i en fredligare riktning efter andra världskrigets slut. De stora mellanstatliga krig som tidigare var vanliga har gradvis blivit alltmer sällsynta. Forskare inom området internationella relationer brukar lyfta fram tre viktiga faktorer som kan förklara detta. För det första har Kärnvapen gjort krig så skräckinjagande att stater inte vågar angripa varandra. För det andra innebär den alltmer spridda nationalismen att ockupationer sällan lyckas eftersom dessa ofta leder till utdragna gerillakrig. Slutligen verkar det ökade ekonomiska utbytet mellan länder göra att stater blir så beroende av varandra att risken för krig minskar.

1900-talets historia tyder på att ömsesidigt beroende ökar chansen för fred. Andra världskriget föregicks exempelvis av att det ekonomiska utbytet mellan stater kraftigt minskade. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till en våg av protektionism som reducerade världshandeln till en tredjedel. Detta bidrog troligen till att länder med lite naturresurser som Japan, Tyskland och Italien beslutade sig för att erövra resurser som de inte ansåg sig kunna få på andra sätt. Efter kriget var en viktig tanke bakom EUs utveckling att förhindra framtida konflikter genom att öka det ekonomiska utbytet mellan europeiska stater. 

Den historiska konfliktnivån mellan Folkrepubliken Kina och resten av världen har följt ett liknande mönster. Under Mao-tiden var Kinas ekonomiska utbyte med omvärlden minimalt. Mellan revolutionen 1949 och 1979, då Kina lade om sin ekonomiska politik, var landet inblandat i krig och småstrider med USA, Sydkorea, Indien, Sovjetunion och Vietnam. Efter Maos död öppnade Kina sin ekonomi och värdet av landets internationella handel ökade som ett resultat från runt tio procent 1979 till 70 procent 2007. Kina förde under denna tid en relativt försiktig utrikespolitik inte minst för att undvika att landets ekonomi skulle skadas. Kinas stora marknad bidrog också till att många amerikanska företag och republikanska politiker länge förordade en relativt Kinavänlig politik.

De senaste åren har dock Kinas ekonomiska beroende av omvärlden minskat. Satsningar på inhemsk konsumtion har bidragit till att handelns andel av BNP minskat till 40 procent. Samtidigt har Kinas handelspolitik skapat växande irritation i omvärlden. Västerländska företag anklagar allt oftare Kina för att snedvrida konkurrensen genom att tvinga sig till intellektuell egendom samt genom att subventionera företag i viktiga branscher. Som ett resultat av detta har det amerikanska näringslivet som tidigare oftast ställt sig kritiskt till att införa straffåtgärder mot Kina börjat byta fot. 

Det minskade ömsesidiga beroendet sker samtidig som de säkerhetspolitiska relationerna mellan Kina och USA redan är spända. Nordkorea, Taiwan och Sydkinesiska havet utgör alltjämt militära konfliktytor mellan de båda staterna. Om ländernas ekonomier inte längre hålls samman av ömsesidigt ekonomiskt beroende ökar risken för att hökar i såväl Peking som Washington tar kontroll över utrikespolitiken. En artikel i den av Peking-styrda tidningen China Daily kan tolkas som en varning till de amerikanska beslutsfattarna: ”Ett handelskrig är första steget i en hårdare geopolitisk strategi men kommer slutligen bara leda till en skarpare konfrontation mellan den existerande hegemonen och den stigande hegemonen kring världsordningen och de internationella reglerna... Fortfarande kan lämplig och djup kommunikation hindra ett ’kallt krig’ mellan USA och Kina. Ömsesidigt ekonomiskt beroende har trots allt skapat ett globalt samhälle med gemensamma intressen och det finns ingen vinnare varken i ett handelskrig eller i något annat krig.”

Läs hela inlägget »

Under det tidiga 2000-talet beskrev många västerländska Kinabedömare Folkrepubliken som kommunistiskt endast till namnet. Kinas ekonomi betraktades ofta som superkapitalistisk. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det kinesiska kommunistpartiet aldrig helt och hållet släppt kontrollen över ekonomin. Sedan landets nya ledare Xi Jinping kom till makten verkar den kinesiska statens kontroll över näringslivet rentav ha ökat. 

För den europeiska stålindustrin har det länge funnits en motvilja mot att betrakta Kina som ett marknadsekonomiskt land. Kina anklagas för att dumpa statssubventionerat stål på världsmarknaden med syfte att konkurrera ut icke-kinesiska stålföretag och bevara arbetstillfällen i det egna landet. Även om det finns goda skäl för att inte införa alltför mycket handelshinder mot Kina har den europeiska stålindustrin rätt i att Kina är en betydligt mer planekonomisk ekonomi än vad många västerländska bedömare tidigare har medgett. 

Det är svårt att mäta hur stort inflytande den kinesiska staten har över landets ekonomi. Det kinesiska skatteintaget uppgår endast till 20 procent av BNP, nästan 30 procentenheter lägre än i högskattelandet Sverige. Om vi istället tittar på ägandet i företagssektorn så är den kinesiska ekonomin betydligt mer statskontrollerad än den svenska. Förutom traditionella styrmedel som lagstiftning är tre faktorer särskilt betydelsefulla när det gäller den kinesiska partistatens kontroll över näringslivet; stora och rika statliga företag, particeller på privata företag och rekrytering av entreprenörer till kommunistpartiet. 

I Kina är nästan alla större företag inom strategiska områden som energi, bankväsende och kommunikation statligt ägda. I jämförelse med Kinas privata företag är de statliga företagen relativt få till antalet men å andra sidan är de ofta gigantiska. 2017 ägdes tre av världens fem största företag (mätt med utgångspunkt från försäljning) State Grid, Sinopec Group och China National Petroleum av den kinesiska staten. Enligt officiell statistik står de statliga kinesiska företagen för cirka 30 procent av landets totala investeringar och de är särskilt betydelsefulla när det gäller internationella förvärv. Det verkliga fotavtrycket från den offentlig sektorn är dock större än så eftersom den officiella statistiken inte inkluderar de många dotterbolag som helt eller delvis ägs av statsägda kinesiska företag. Kinas statliga sektor anklagagas ofta för att vara mindre produktiv och mindre innovativ än den privata sektorn. Förespråkare för de statsägda företagen pekar dock på att dessa inte har samma uppdrag som deras privata motsvarigheter. De statliga företagen syftar till att olja Kinas ekonomi genom att leverera krediter, billig energi och nödvändig infrastruktur. De statliga bolagen ska även främja social stabilitet genom att anställa arbetslösa i regioner med ekonomiska problem. 

Det kinesiska kommunistpartiet har i allmänhet även ett direkt inflytande över den privata sektorn. Enligt den kinesiska lagen måste alla organisationer som har tre eller fler anställda skapa förutsättningar för att en partikommitté ska kunna bildas på företaget. Tidigare har dessa particeller inte gjort särskilt mycket väsen av sig, utan främst sysslat med interna partiaktiviteter exempelvis studier efter arbetstid. Under de senaste åren har det dock kommit allt fler rapporter om att particellerna önskar få ett större formellt inflytande över de privata företagen. Även dotterbolag till internationella företag uppger att deras partikommittéer efterfrågar ett större inflytande vilket skapat oro i många huvudkontor i Västvärlden. 

Slutligen så kontrollerar den kinesiska partistaten även näringslivet genom att direkt rekrytera entreprenörer till kommunistpartiet. Medan entreprenörer i Västvärlden ofta är skeptiska till statligt inflytande och allt som liknar socialistisk politik har Alibabas ordförande Jack Ma talat sig varm för en statligt planerad ekonomi. Under en konferens 2016 sade han exempelvis: ”Big Data kommer göra marknaden smartare, göra det möjligt att planera och förutse marknadskrafterna och tillåta oss att tillslut förverkliga en planekonomi”. Även om Kina har vissa karaktärsdrag som är typiska för kapitalistiska system, såsom stora ekonomiska klyftor, är det tydligt att staten har ett betydligt större inflytande över näringslivet än vad som är fallet i de flesta andra länder. 

Läs hela inlägget »

Den 5 maj var det 200 år sedan kommunismens viktigaste filosof Karl Marx föddes i den tyska staden Trier. I Kina, världens största kvarvarande kommunistiska land, har åtskilliga ceremonier hållits till minne av den socialistiska läromästaren. Under en av tillställningarna beskrev den kinesiska presidenten Xi Jinping honom som världshistoriens största tänkare. Stora delar av firandet kan ses som propaganda men inte desto mindre spelar den marxistiska ideologin fortfarande en viktig roll för att vi ska förstå hur den kinesiska politiken fungerar.
 

Efter Mao Zedongs död 1976 inledde de nya kinesiska ledarna ett reformarbete som framförallt inbegrep omfattande privatiseringar och marknadsreformer. Under Mao-tiden sågs det som dåligt att vara rik men de nya ledarna beskrev istället rikedom som ärofullt. Marknadsreformerna ledde till att många västerländska bedömare började beskriva Kinas styrande parti som kommunistiskt endast till namnet. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det Marxistiska och kommunistiska arvet fortfarande är starkt i Kina. 

Viktigast är att en-partistatens legitimitet vilar på en Marxist-Leninistisk logik. I Lenins anda betraktar partiet sig som folkets förtrupp. I kraft av sina kunskaper om såväl tekniska frågor som Marxistiska teorier anser sig partiet vara bättre lämpade att tillfredsställa folkets intressen än ledare som utses i fria val. Från kommunistpartiets synvinkel är de demokratiska valen i Västvärlden endast fria på ytan, i själva verket anses de västerländska demokratierna vara styrda av kapitalistiska intressen. 

Kommunistpartiets upplysta ledarskap gäller inte endast politiken utan även ekonomin. Enligt Marx skulle huvuddelen av näringslivet i en socialistisk ekonomi både styras och ägas av staten. Under Mao-tiden manifesterades detta genom ’planekonomi’ alltså att staten ägde alla företag och bestämde vad som skulle produceras. Efter Mao har marknadsmekanismer och privat företagsamhet införts. Den statliga styrningen av det kinesiska näringslivet är dock fortfarande betydligt mer omfattande än i Västvärlden. I Väst utgör lagar och regler statens främsta verktyg för att styra näringslivet. I Kina finns particeller på alla större företag. Den senaste tiden har även internationella företag med verksamhet i Kina börjat oroa sig för att dessa particeller blivit alltmer aktiva och även börjat påverka viktiga styrelsebeslut. 

Religiös aktivitet i Kina är också under stark påverkan av den marxistiska ideologin. Marx hade en ateistisk världsåskådning och beskrev religion som ”ett opium för folket”, något att trösta sig med men också ett propagandaverktyg i händerna på överklassen. Under hela sin historia har det kinesiska kommunistpartiet varit religionskritiskt. Partimedlemmar uppmanas exempelvis i starka ordalag till att inte ha en religiös tro. Trossamfund har utsatts för mer eller mindre omfattande förföljelser. Under de senaste åren har särskilt regleringen av ’utländska religioner’ exempelvis islam och kristendomen blivit hårdare medan religioner med starkare koppling till Kinas historia som buddismen och Konfucianismen inte betraktas med lika stor misstänksamhet.  

Det kollektivistiska arvet från Marx och Konfucius innebär också att den kinesiska politiken ofta har kollektivistiska karaktärsdrag. I Västvärlden finns en liberal politisk tradition där politiker ofta är tveksamma till att intervenera i människors personliga sfär. I Kina har ledarna i allmänhet mindre respekt för medborgarnas och familjernas privatliv. Den nu uppmjukade enbarnspolitiken är ett typiskt exempel på hur individen i Kina ofta får stå tillbaka för det kollektiva intresset. Sedan några år tillbaka måste kineser också ha regelbunden kontakt med sina föräldrar, annars väntar böter eller i värsta fall fängelse. 

Den kinesiska politiken har alltjämt flera karaktärsdrag som Marx säkert hade ogillat. Även om kinesiska låginkomsttagare fått det betydligt bättre under de senaste 30 åren har inkomstojämlikheten vuxit och är idag lika hög som i USA. Landet är dock fortfarande kommunistiskt så till vida att alla delar av samhället är underställda kommunistpartiets järnhårda ledarskap. Den främsta fördelen med detta är kanske att särintressen inte kan stoppa viktiga samhällsreformer på samma sätt som i Västvärlden. En huvudnackdel är att makten koncentreras till den grad att enskilda människor och minoriteter riskerar att hamna i kläm.

Läs hela inlägget »

Handelskonflikten mellan USA och Kina har trappats upp under den gångna månaden. USAs tullar på stål och aluminium har trätt i kraft samtidigt som Kina reagerat genom att införa mottullar. President Donald Trump har dock annonserat att mer omfattande tullar på fler kinesiska varor snart kan vara ett faktum. Nu väntar några månaders intensiva förhandlingar som kan sluta med allt från en överenskommelse om nya handelsregler till ett fullskaligt handelskrig. 

USA har sedan 1980-talet ett stort handelsunderskott (landet importerar mer än det exporterar) vilket troligen även är en bidragande orsak till att den amerikanska statsskulden växer. Ekonomer är oense om effekten av långsiktiga handelsunderskott även om de flesta tycks eniga om att underskott skadar ett lands industriella utveckling. USAs president Trump har dock identifierat handelsunderskottet som en prioriterad fråga. Med 350 miljarder av totalt 500 miljarder dollar står handeln med Kina för lejonparten av det amerikanska underskottet.  Landet är därmed huvudmåltavla för den allt tuffare amerikanska handelspolitiken. Som det ser ut nu verkar Trump vilja använda sig av tre huvudsakliga verktyg för att sätta åt den kinesiska handeln; processer i WTO, investeringsrestriktioner och tullar.    
 
Den 23 mars anmälde USA Kina till världshandelsorganisationen WTO. Enligt USA strider bland annat Kinas krav på teknologiöverföring från utländska till kinesiska företag mot handelsorganisationens regler. USAs agerande i WTO utgör inget större hot mot det globala handelssystemet. Landet kan troligen få stöd av andra handelsaktörer som EU och Japan eftersom även dessa anser att Kina bryter mot internationella handelsregler. Skiljedomsprocesserna i WTO är dock långsamma och kan ta flera år. Trump har också försvagat organisationen genom att anklaga den för att missgynna amerikanska intressen. Kina har hittills visat respekt för utslagen i WTOs processer men om västländerna underminerar organisationens trovärdighet eller struntar i dess regler finns det risk för att Kina kan komma att göra detsamma.

WTO-processen utgör dock endast ett av verktygen i Trump-administrationens verktygslåda. USA misstänker att Kina gör strategiska investeringar i amerikanska företag för att stjäla nyckelteknologi. Redan idag har den amerikanska presidententen möjlighet att blockera investeringar med hänvisningar till argument om nationell säkerhet. Nästa steg kan bli att möjliggöra blockeringar av investeringar med hänvisning till ekonomiska argument.
 
Storsläggan i Trump-administrationens verktygslåda utgörs dock av import-tullar. USA har redan infört tullar på kinesiskt stål och aluminium och Kina har svarat på detta genom att införa egna strafftullar på amerikanska varor. Det rör sig hittills inte om någon storkonflikt eftersom det totala värdet av denna handel endast uppgår till några miljarder dollar. Trump-administrationen har dock lanserat planer på att 1 300 kinesiska produkter till ett värde av 60 miljarder dollar också kan komma att beläggas med tullar på upptill 25 procent. Varorna utgörs särskilt av produkter som Kina pekat ut som prioriterade i sin strategi ’Made in China 2025’. Den 4 april svarade Kina med att införa en egen lista på amerikanska produkter till ett värde av 50 miljarder dollar som kan komma att beläggas med tullar. Den senaste tiden har den kinesiska sidan slagit på stridstrummorna. En talesperson för Kinas handelsdepartement har sagt att ”Peking kommer slåss till slutet om USA startar ett handelskrig”. I en ledarartikel i kommunistpartiets viktigaste tidning Folkets Dagblad skrivs det att ”den amerikanska sidan förtjänar en läxa för sitt hänsynslösa agerande. Kina kommer inte sitta lugnt och se på när dess legitima rättigheter och intressen undermineras”.
 
Det är långt från säkert att de mer storskaliga tullarna kommer att träda i kraft. Bedömare på både den kinesiska och amerikanska sidan förväntar sig nu att en period av intensiva förhandlingar ska sättas igång. Om inte dessa förhandlingar leder någonstans kan dock handelskrig vara ett faktum inom några månader. I en sådan konflikt kommer inte endast USA och Kina beröras. Kina utgör en knutpunkt där produkter från flera olika länder sätts samman. Framförallt japanska och sydkoreanska företag kommer beröras om de amerikanska tullarna blir verklighet. Svenska företag med produktion i Kina som Volvo personvagnar kan också drabbas.   

Läs hela inlägget »

Tänk dig en värld där allt du gör ständigt övervakas. Tänk dig i nästa steg att ditt köpbeteende, dina vänner och dina fritidsaktiviteter får avgörande konsekvenser för om du ska kunna ta ett lån, flyga utomlands eller rentav finna en partner. För många låter detta som en framtidsdystopi från science fiction serien Black Mirror. I själva verket står Kina på randen till att införa just ett sådant system. Även om det fortfarande råder en hel del osäkerheter kring projektet finns det mycket framskridna planer på att utveckla ett socialt kredit-system där alla kinesiska medborgare kommer rankas med utgångspunkt från sitt digitala beteende.

De flesta länder har någon typ av kreditvärderingssystem. I Sverige är kreditvärderingen ofta ganska simpel. Personer har i allmänhet möjlighet att få någon typ av lån samt köpa på avbetalning så länge de inte har betalningsanmärkningar eller är i ekonomiskt obestånd (har obetalda och förfallna skulder). I USA är kreditvärderingen ofta mer avancerad och personer kan ha ett kreditvärde på en mång-gradig skala där höga värden gör det betydligt enklare att ta lån, särskilt lån med låga räntor. Kina har ännu inget avancerat kreditvärderingssystem men har en desto längre tradition av att kartlägga medborgares beteenden, framförallt deras politiska beteenden. Den kinesiska regeringen har nu långt framskridna planer på ett kreditvärderringssystem som inte endast rankar personers privatekonomi, utan hela deras liv.

2014 lanserades riktlinjer för hur Kinas nya sociala kreditvärderingssystem bör se ut och målsättningen är att det ska sjösättas 2020. De kinesiska teknologigiganterna Alibaba, Tencent och Baidu (landets motsvarigheter till Amazon, Facebook och Google) har getts i uppdrag att utveckla prototyper till systemet. Enligt det förslag som tagits fram av ett dotterbolag till Alibaba kommer kinesiska medborgares sociala kredit att värderas på en skala mellan 350 och 950. Poängen ska främst baseras på i vilken utsträckning en person betalar räkningar och respekterar kontrakt. Poäng-skalan utgår dock även från vad personer köper och hur de tillbringar sin tid på Internet. Personer som ofta köper blöjor kommer få högre betyg medan personer som tillbringar många timmar i sträck framför ett dataspel kommer få låga betyg. Att skriva uppskattande saker om regeringens politik kommer ge höga betyg. Även de vänner personer har via sociala medier kommer att ha inverkan på den sociala krediten. Har du många vänner med högt betyg kommer även din sociala kredit att öka. Har du många vänner med lågt betyg kommer din sociala kredit att sjunka. Storskaliga test av det sociala kreditvärderingssystemet genomförs och hittills verkar det vara populärt. 100 000 Internetanvändare har redan skrutit om sin höga sociala kreditvärdighet.

Idén är att personer med höga betyg ska få olika fördelar i det kinesiska samhället. Höga sociala krediter ska inte bara göra det möjligt att få billigare lån utan kan även leda till att personer får kortare kötid i offentliga hyresköer, eller värdechecker på Alibabas Internethandel. Systemet kan även komma att kopplas samman med Kinas stora dejting-sidor så att personer med höga betyg får mer attraktiva matchningar. Låga betyg kan å sin sida leda till att personer får olika nackdelar. Redan idag har exempelvis 6.15 miljoner flygresor blivit icke-godkända på grund av ’sociala felsteg’ enligt uppgifter från Kinas högsta domstol.

Det är fortfarande osäkert om det sociala kreditvärderingssystemet verkligen kommer att införas. Vad som talar för är dock att Kina redan har en politisk historia som inkluderar de båda grundstenarna i det sociala kreditsystemet, övervakning och paternalism. Redan idag är Kina det land som bedöms ha flest övervakningskameror i världen. Sedan Mao-tiden finns ett system kallat ’Dangan’ där medborgares politiska överträdelser registreras. Den kinesiska staten gör frekvent ’intrång’ i vad många svenskar skulle betrakta som den ’personliga sfären’. En-barns politiken (som nu har blivit en två-barns politik) är kanske det tydligaste exemplet. En ny äldrevårdslag från 2013 bygger vidare på den paternalistiska traditionen genom att ålägga barn att besöka sina föräldrar ’ofta’. Barn som bryter mot lagen hotas med böter eller till och med fängelse.

Samtidigt finns ett antal stora hinder som kan stoppa det sociala kreditsystemet från att bli verklighet. För det första så finns det omfattande problem med att säkerställa kvalitén på den data som ingår i ett system av denna typ. För det andra så har systemet fått relativt omfattande kritik i kinesiska medier. Detta tyder på att kommunistpartiet ännu inte helt bestämt sig för att förverkliga projektet. Oavsett om det mest omfattande sociala kredit-systemet införs eller inte så finns det skäl att bevaka hur den kinesiska staten utvecklar metoder för datainhämtning och övervakning i framtiden. Social kreditvärdering är nämligen bara ett av många experiment med så kallad ’big-data’ som för närvarande genomförs av de kinesiska myndigheterna.

Läs hela inlägget »

Kinesiska investeringar i utlandet har ökat lavinartat under den senaste tio-års-perioden. Inflödet av kinesiska pengar väcker såväl hopp som oro, inte minst i Sverige. Inte sällan ställs frågor kring vilka som är de verkliga avsikterna bakom de kinesiska investeringarna.

Under hösten 2017 uttryckte det kinesiska företaget Sunbase intresse för att bygga en gigantisk hamn, Nordens största, i Lysekil. Lysekils kommunala ledning var till en början positiv till projektet. Kommunens optimism delades dock inte av en växande medborgarrörelse som oroade sig för om det fanns en underliggande militär ambition bakom Sunbase projektförslag. Planerade Kina att etablera en flottbas i Lysekil?  I januari meddelade Sunbase att företaget drar sig ur investeringsplanerna med hänvisning till den negativa uppmärksamheten som projektet hade lett till.

Kinas internationella investeringar har ökat lavinartat från strax över 20 miljarder euro per år 2006 till mer än 180 miljarder 2016. I det stora perspektivet har den snabba expansionen drivits på av åtminstone fyra faktorer, jakt på lönsamma projekt, teknikutveckling, strategiska maktambitioner och kapitalflykt. Den första orsaken har sina rötter i finanskrisen 2008. Kina hanterade krisen genom att sjösätta ett över 2 biljoner dollar stort stimulansprogram som främst syftade till att rusta upp det egna landets infrastruktur. Den expansiva politiken bidrog till att Kina undkom finanskrisen men ledde också till att gigantiska pengasummor felinvesterades i olönsamma projekt som icke-använda motorvägar och nyanlagda stadsområden utan invånare. För att hitta nya lönsamma infrastrukturprojekt har Kina sedan 2013 startat arbetet med att sammanbinda Asien, Europa och Afrika med en ny ’Sidenväg’ som ska byggas med hjälp av kinesiska pengar och företag. Projektet brukar i allmänhet refereras till som ’One Belt, One Road’, där ’bältet’ syftar på landförbindelser medan ’vägen’ något förvirrande syftar på havsförbindelser. 

En annan orsak till de ökade internationella investeringarna är att Kina vill förvärva högteknologiska företag för att snabba på teknikutvecklingen i det egna näringslivet. Landet nöjer sig inte med att vara världens verkstad utan vill även bli världens forskningslaboratorium. Miljöteknik utgör ett särskilt prioriterat område för Kina, inte minst eftersom den dåliga luften i landets storstäder är en växande orsak till missnöje bland de kinesiska medborgarna.

För det tredje hoppas de kinesiska ledarna kunna använda investeringar för att stärka landets politiska och militära makt i världen. De kinesiska ledarna är alltjämt oroade för att utländska demokratier vill hindra Kinas uppgång eller rentav störta det styrande kommunistpartiet. Förhoppningen är att en mer framträdande roll för Kina på den globala ekonomiska arenan ska skapa en ökad acceptans och i slutändan till och med beundran för landets politiska system. Stater som blivit ekonomiskt beroende av Kina kan dessutom avskräckas från att kritisera det kommunistiska enparti-styret. Investeringar i medieföretag kan stärka kommunistpartiets kontroll över hur Kina beskrivs i utlandet. Möjligen skulle även investeringar i infrastrukturprojekt kunna utnyttjas av den kinesiska militären men det finns hittills få exempel på att så skulle vara fallet.

Slutligen kan de ökade investeringarna i vissa fall vara ett utslag av kapitalflykt. Många kinesiska miljonärer litar inte på det styrande kommunistpartiet och placerar därför sina pengar utomlands för skydda dem från myndigheternas långa arm. De senaste årens hårdföra kampanj mot korruption har till och med gjort att en del partifunktionärer börjat se sig om efter platser där de kan gömma undan pengar av tvivelaktigt ursprung.

Slutdestinationen för de kinesiska pengar som flödat in i Sverige under de senaste åren kan därför analyseras med utgångspunkt från de olika faktorer som i stort motiverar Kinas investeringar. Förvärven av svenska fordonsföretag som Volvo personvagnar, Saab och nu senast aktier i Volvo AB är troligen motiverade av Kinas vilja att öka teknikkunnandet i det egna landets företag. Dessa investeringar har hittills varit framgångsrika och även gynnat svenskt näringsliv. Sunbase nu kasserade planer på en hamn i Lysekil skulle kunna ha utgjort en del av Kinas militära ambitioner men var troligare snarare en del av det stora ’Sidenväg-projektet’. Det kinesiskägda företaget AMC Theatres köp av SF-bio 2017 var säkerligen kommersiellt motiverat men kan även ha haft en politisk dimension. Det finns exempel på att Kina försökt påverka Hollywood att skapa mer ’Kina-vänliga’ filmer. Frågan är om SF-bios nya ägare kommer hindra  svenska biobesökare från att se filmer med ett alltför ’Kinakritiskt’ innehåll. När det gäller icke-lönsamma kinesiska investeringar som satsningarna på ’Dragongate’ i Älvkarleby är kanske kapitalflykt eller någon typ av pengatvätt det främsta underliggande motivet.

Kinesiska utlandsinvesteringar drivs alltså av en mängd olika skäl. I vissa fall är projekt främst ekonomiskt drivna och i andra fall kan det även finnas en bakomliggande politisk agenda. I Tyskland och Storbritannien har ett arbete för att förbättra granskningen av kinesiska utlandsinvesteringar inletts. Möjligen kan en liknande satsning snart vara nödvändig även i Sverige.

Läs hela inlägget »

2017 var ett mörkt år för USA och den globala demokratin samtidigt som det var ett ljust år för Kina och dess auktoritära, statskapitalistiska system. I framtiden kommer vi kanske betrakta 2017 som året då Kina blev en supermakt. Kina har redan en dominerande position på det ekonomiska området men utvecklas också snabbt på det militära och politiska planet.     

Det finns ingen enighet kring hur en supermakt ska definieras. Begreppet används oftast för att beskriva stormakter som har inflytande överallt i världen och som har en dominerande ekonomiska, militär och politiska ställning. Supermaktsbegreppet myntades i slutet av andra världskriget för att beskriva de tre stormakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Storbritannien förlorade dock sin status som supermakt under 1940- och 1950-talet i takt med att landets kolonialvälde upplöstes. I och med Sovjetunionens fall 1991 blev USA den enda kvarvarande supermakten. Mycket tyder dock på att det inte är en fråga kring om utan snarare när som USA åter tvingas dela sitt globala inflytande med den framväxande supermakten Kina.

Inom det ekonomiska området är Kina redan idag nästan jämnstarkt med USA. Kinas totala BNP uppgår till motsvarar lite drygt 60 procent av USAs BNP men den östliga megaekonomin förväntas växa förbi den västliga så snart som 2025. När det gäller det militära området så är USA fortfarande relativt dominerande. Landet spenderar ungefär tre gånger mer pengar än Kina på sitt försvar. Till skillnad från Kina har USA också ett omfattande nätverk av baser runt hela världen. Kinas militära förmåga växer dock snabbt. Militärbudgeten ökar med cirka sju procent per år. Under 2017 invigde landet sin första flottbas i den lilla afrikanska staten Djibouti och i början av januari 2018 kom det uppgifter om att Kina även börjat konstruera en flottbas i Pakistan. Under 2017 seglade Kinas första inhemskt byggda hangarfartyg iväg på sin jungfrufärd.

Det område där Kina rönte flest framgångar under 2017 var dock troligen inom politiken. Detta är i så fall snarare ett utslag av amerikanska självmål än av kinesisk lyskraft. Utanför USA, Ryssland och Israel upplevdes valet av Donald Trump i allmänhet som en katastrof. Trumps protektionism, motstånd mot internationellt miljösamarbete samt hans digitala raseriutbrott har tveklöst försvagat USAs internationella anseende.

Kinas ledare har reagerat genom att ta större plats på den internationella arenan. Under det världsekonomiska forumet i Davos i januari 2017 passade Kinas ledare Xi Jinping exempelvis på att försvara globalisering och frihandel. Kina har också hållit fast vid sina klimatåtaganden trots att Trump annonserat att USA kommer lämna det internationella Parisavtalet.

För första gången på mycket länge börjar offentliga västerländska debattörer lyfta fram Kinas politiska system som ett föredöme i jämförelse med de västerländska demokratierna. I en debattartikel som publicerades i Svd i november förespråkade exempelvis den norske klimatstrategiprofessorn Jørgen Randers införandet av en temporär ”demokratidiktatur”. Randers anser att de demokratiska beslutsprocesserna är för kortsiktiga för att kunna hantera de växande klimatutmaningarna och lyfter istället fram Kinas auktoritära men effektiva miljösatsningar som ett föredöme. Ett annat exempel kommer från den nyligen utgivna boken  ’Against Democracy’ i vilken den politiska filosofen James Brennan argumenterar för att avskaffa demokrati och istället införa en ’kunskapsdiktatur’ där makt fördelas med utgångspunkt från kompetens.

Demokrati tappar inte endast mark i idédebatten utan även i den verkliga världen. Enligt organisationen Freedom House, som bland annat har som syfte att göra årliga mätningar av världens demokrati, har världen utvecklats i en mer auktoritär riktning varje år sedan 2005. I länder som Etiopien, Tanzania och Uganda har makthavarna exempelvis kopierat stora delar av Kinas system för Internetövervakning. I en artikel med rubriken ”en ny epok har inletts i världen” som nyligen publicerades i Dagens Industri varnar Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt för att det kinesiska inflytandet på lång sikt även kan hota de öppna samhället i Europa och Sverige.  

Kanske kan Kina inte betraktas som en supermakt ännu. I jämförelse med den relativa makt Sovjetunionen hade under Kalla Kriget har Kina en starkare ekonomi men en svagare militär. Sovjetunionens dominans i Asien och Östeuropa vilade också på attraktiviten i landets kommunistiska ideologi. I västvärlden är de personer som förordar Kinas icke-demokratiska system fortfarande få. Inte desto mindre verkar skaran av demokratikritiker växa, även i Europa och USA.

Läs hela inlägget »
Expansiv finansiell politik riskerar att leda till ekonomiska bubblor Expansiv finansiell politik riskerar att leda till ekonomiska bubblor

Den 6 december släppte internationella valutafonden (IMF) en rapport i vilken organisationen varnar för Kinas växande skulder. Både den privata och den offentliga skuldsättningen i Kina ökar mycket snabbt. Om inget görs finns det risk för att Kina kastas in i en allvarlig finanskris något som skulle påverka hela världen inte minst Sverige.

Den globala finanskris som drabbade världen 2008 och 2009 påverkade inte Kina i särskilt hög utsträckning. Medan de rika västerländska ekonomierna krympte så fortsatte Kinas ekonomi att växa med ungefär samma hastighet som tidigare. En viktig orsak till detta var att Kina förde en mycket expansiv ekonomisk politik. I en nyutgiven rapport varnar internationella valutafonden för att denna politik skulle kunna leda till baksmälla. Rapporten pekar på tre riskområden som är av särskilt stor betydelse för Kinas finansiella system, hög utlåning, växande komplexitet och finansiella garantier.

Den första stora risken utgörs av den omfattande utlåningen. Fokus på att vidmakthålla hög tillväxt och låg arbetslöshet har resulterat i att Kinas banker lånar ut allt mer pengar trots att landets ekonomi saktar in. De viktigaste låntagarna utgörs dels av lokala myndigheter som inte sällan investerat pengarna i olönsamma infrastrukturprojekt men också av företag bland vilka många är olönsamma. Den höga utlåningen är särskilt oroande eftersom de krav långivare ställer på låntagarna tenderar att falla när krediterna expanderar. Historiskt har detta inte sällan lett till att väldiga pengasummor spenderas på olönsamma investeringar.

Den andra stora risken är att Kinas finansiella system i likhet med USAs finansiella system under det tidiga 2000-talet stadigt har utvecklats i en allt mer komplicerad riktning. De kinesiska myndigheterna har svarat på de ökade finansiella riskerna genom att reglera bankerna hårdare. Detta har dock lett till att många kinesiska banker börjat kringgå de hårda statliga reglerna genom att sälja allt mer komplexa finansiella produkter. En av dessa produkter kallas välståndhanteringsprodukt och är en oförsäkrat värdepapper med hög avkastning. Precis som innan finanskrisen i USA innebär utbudet av alltmer komplicerade finansiella uppfinningar att det blir svårare för kinesiska finansmän att veta vad de köper och säljer. De underliggande riskerna med olika investeringar blir därmed också besvärligare att överblicka.        

Den tredje stora risken utgörs av att Kinas finansiella institutioner har en tendens att rädda låntagare som råkar illa ut. Kinesiska banker kompenserar exempelvis ofta investerare som förlorat pengar. Kinesiska myndigheter har å sin sida en tendens att ge ekonomiska bidrag till förlusttyngda statliga bolag. Detta har lett till att många betraktar kinesiska investeringar, framför allt investeringar i offentliga bolag som relativt riskfria. Många kinesiska finansmän förutsätter att staten ska kompensera dem om priset på deras tillgångar plötsligt skulle börja falla kraftigt.  

I rapporten presenterar Internationella valutafonden ett antal åtgärdsförslag som skulle kunna minska riskerna för en framtida kinesisk finanskris. Enligt organisationen måste Kina rycka ut de djupare orsakerna till det ostabila finanssystemet med rötterna.  Först och främst bör den kinesiska staten ha en mer accepterande hållning till tillfälliga perioder av sjunkande BNP-tillväxt och lägre sysselsättning. Ett mer generöst socialförsäkringssystem och en starkare välfärdsstat skulle exempelvis göra individer mindre sårbara för arbetslöshet vilket både skulle gynna den enskilde och staten. IMF anser också att Kina måste tillåta företag, även statliga företag, att gå i konkurs samt tillåta att aktier faller i värde. Utan dessa åtgärder kan marknaden underskatta riskerna med finansiella investeringar.

Läs hela inlägget »


Under slutet av oktober 2017 anordnade de kinesiska kommunistpartiet sin 19 partikongress. Kongressen resulterade i att Kinas president Xi Jinping stärkte sitt grepp om makten. Xi tycks nu ha satt sig själv i en god position för att styra Kina under resten av sin livstid.

Kina är ingen demokrati men inte desto mindre har landet ett relativt institutionaliserat och lagbundet politiskt system. Landets ledare tillsätts inte av det kinesiska folket under fria val utan av representanter för landets styrande kommunistiska parti under partikongresser som inträffar vart femte år. Under dessa partikongresser tillsätts bland annat ledarna i Kinas högsta politiska organ, politbyråns verkställande utskott. Kommunistpartiet brukar också utnyttja kongresserna till att peka ut partiets och landets övergripande politiska färdriktning.

Det främsta intrycket från den senaste kongressen är att Kinas president Xi Jinping ytterligare förstärkt sin redan urstarka maktposition. I det nytillsatta sju-man starka (Kinas högsta politiska ledarskikt består uteslutande av män) verkställande utskottet finns ingen självklar arvtagare som kan tänkas ta över presidentposten efter Xi Jinping. Sedan 1990-talet har kommunistpartiet haft som praxis att presidenten och premiärministern endast innehar sina positioner under två mandatperioder samt att ledare som är 68-år eller äldre pensioneras i samband med partikongresser. Eftersom de flesta av Kinas högsta ledare är i 60-års åldern brukar partiet utnyttja mellankongresser till att rekrytera några ”unga” 50-åringar till det verkställande utskottet. Dessa förväntas i sin tur ta över som president och premiärminister när det gamla gardet pensioneras. President Xi och hans premiärminister Li kom exempelvis in i det verkställande utskottet för tio år sedan och fick därefter sina nuvarande positioner för fem år sedan. Under den senaste partikongressen valdes dock inga yngre kandidater in till det verkställande utskottet vilket skapar frågetecken kring om Xi Jinping kommer lämna ifrån sig presidentmakten under nästa partikongress. Även om Xi tillslut bestämmer sig för att göra detta planerar han möjligen att även i fortsättningen styra landet men från någon annan maktposition. Scenen tycks upplagd för att Xi ska styra Kina under resten av sitt liv. 

Kinas starke man stärktes ytterligare av att partikongressen även beslutade att Xi Jinpings ideologiska bidrag, ”Xi Jinpings tankar”, ska adderas till partiets konstitution. Det är första gången sedan Mao-tiden som en levande ledares ideologi integreras i partiets viktigaste regeldokument. Att ifrågasättande Xi Jinping blir därmed närmast liktydigt med att ifrågasätta kommunistpartiet.
Xi Jinpings framträdande position markerades inte minst av att han inledde partikongressen med att hålla ett tre-timmar långt mastodonttal under vilket han pekade ut Kinas huvudsakliga politiska kurs. Xi flaggade inte för några större förändringar på det ekonomiska området. Även om marknadsekonomi prisades uttryckte han även att Kinas statliga företag bör bli större och starkare. Miljö, hållbar utveckling och social jämlikhet lyftes fram som prioriterade områden. Xi argumenterade även för att Kinas utrikespolitik ska bli mer aktiv och att det kinesiska försvaret ska stärkas.

De största förändringarna kan dock komma att ske inom censur- och övervakningspolitiken. Inom tre år förväntas Kina sjösätta ett så kallat socialt kreditsystem. Systemet innebär att kinesiska medborgares beteende, framförallt deras online-baserade beteende kommer att betygsättas. Dessa poäng kommer i sin tur att påverka den berörda personens möjligheter att få jobb och banklån.

Gustav Sundqvist

Läs hela inlägget »
Under vår resa besökte vi flera av Unionens medlemsföretag, bland annat NEVS upplevelsecentrum i Peking. Under vår resa besökte vi flera av Unionens medlemsföretag, bland annat NEVS upplevelsecentrum i Peking.

Under slutet av september genomförde jag och representanter från fackförbundet Unionen en resa till Kina. Under resan besökte vi Unionens medlemsföretag, icke-statliga organisationer och svenska utlandsmyndigheter. Vi slogs av hur olika delar av det kinesiska samhället utvecklas i olika riktningar. Vi blev positiva över initiativ inom områden som ekonomi, miljö och företags sociala ansvar (CSR). Samtidigt blev vi nedslagna av den låga och ibland minskande respekten för mänskliga rättigheter i Kina.

Vårt besök inleddes med att chefen för den handelsfrämjande organisationen Business Sweden i Shanghai informerade oss om Kinas växande betydelse för svenska företag. Handelsutbyte är traditionellt det vanligaste verktyget för att mäta det ekonomiska beroendet mellan olika länder. Sverige har en relativt begränsad handel med Kina. Endast fyra procent av vår export går till Kina, vilket är mindre än vår export till Frankrike och Belgien. Export och import fångar dock inte det internationella utbytet i dagens allt mer avancerade leverantörskedjor. Det är ofta lämpligare att titta på hur stor andel av försäljningen som sker i olika länder. För svenska företag som Volvo Cars, Autoliv, SKF och ABB motsvarar den kinesiska marknaden cirka 15 procent av den totala försäljningen. För Tetrapak motsvarar den kinesiska marknaden så mycket som 30 procent av företagets totala försäljning. Den höga försäljningen i Kina skapar inte bara jobb där utan också jobb i Sverige eftersom de produkter som säljs i Kina ofta utvecklats av svenska ingenjörer och designers.

Många svenska företag är starka inom områden som hållbar utveckling och CSR. Detta är inte bara bra för det omgivande samhället utan kan även ge de svenska företagen konkurrensfördelar. Under resan blev vi slagna av den dåliga luftkvalitén i Kinas storstäder. Under de senaste åren har de kinesiska ledarna börjat lägga allt mer fokus på landets stora miljöproblem, inte minst den dåliga luften.

Kina fick en strängare miljölagstiftning 2015 och numera kan industrier som inte använder den senaste miljötekniken stängas ned med kort varsel. Svenska företag med starkt miljöfokus som NEVS och H&M kan komma att gynnas av den grönare politiken.

CSR har ekologiska dimensioner men också sociala dimensioner. Människovänliga arbetsplatser är exempelvis ett viktigt CSR-område för många företag. Under vår resa fick vi ett mycket bra intryck av det sociala företaget CCR CSR som arbetar med att ge anställda på kinesiska företag bättre förutsättningar för att vara föräldrar. CCR CSR som ägs av rädda barnen tillhandahåller bland annat utbildningar kring hur arbetsplatser kan göras om så att det blir möjligt att förena arbete med föräldraskap.

Trots att Kina utvecklas i en positiv riktning inom många områden går utvecklingen inte alltid framåt när det gäller mänskliga rättigheter. Efter att ha varit i Shanghai åkte vi till Peking där vi besökte Raoul Wallenberginstitutet (RWI), en organisation som arbetar med att förorda och öka kunskapen kring mänskliga rättigheter. I Kina fokuserar RWI främst på att tillhandahålla mänskliga rättigheter-utbildningar till den kinesiska åklagarmyndigheten och till kinesiska universitet. Det legala utrymmet för att genomföra detta arbete i Kina har dock stadigt krympt. För att kunna fortsätta verka i Kina måste RWI få en licens av polisen men under den sista tiden har det blivit allt svårare att erhålla denna registrering. Icke-statliga kinesiska organisationer har det om möjligt ännu värre. Grupper som arbetar i känsliga områden som arbetares rättigheter har svårt att få en legal registrering och de tillåts i allmänhet inte ta emot pengar från utlandet. Under de senaste åren finns det många exempel på hur aktivister gripits och fängslats.

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från Abode of Chaos, Dimitry B, Avel-Breizh, lyng883, n4i.es, roy.luck, Ross Griff, AK Rockefeller, Gwydion M. Williams

Jag är doktorand i statskunskap vid Åbo Akademi med kinesisk politik som mitt specialområde. Jag är övertygad om att Kina kommer spela en allt viktigare roll i framtidens värld och vill därför bidra till att öka kunskapen om landet och dess politiska system.
sundqvist.gustav@gmail.com
 

-